Att ta hjälp
Det finns många ställen där du kan få hjälp, stöd eller bara prata med någon. Ta hjälp om du behöver det!
Aktuella artiklar
Så här har andra fått hjälp
Kuratorn och kursen fick mig att sluta med självskada
I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.
Jag fick jättebra hjälp på ungdomsmottagningen!
Inte så farligt som jag trodde och fick en tid redan någon dag senare. Men då kommer vi till det här jobbiga. Att gå dit.
Det började på Ask.fm
Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.
Jag var sexberoende men fick hjälp
Sen började jag att skicka nudes till killar för att bli kåt, jag låg till och med en kille som var 19! Det fick överstyr men jag brydde mig inte om det. Jag låg med flera på skolan.
Jag är riktigt lycklig för att jag fick hjälp för min OCD
Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.
Jag är riktigt lycklig för att jag fick hjälp för min OCD
Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.
Trots skuldkänslor över hans ångest gjorde jag slut
Han skrev till mig om nätterna att han kände sig värdelös och att han mådde väldigt dåligt. Jag försökte motbevisa honom i timmar.