Att ta hjälp

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.

Jag har mått piss de senaste åren. Sen bestämde jag mig för att skaffa ett nytt umgänge och sluta med alla substanser som fick mig att må sämre.

Hur jobbigt det än känns är självmord inte ett alternativ. Det är en permanent lösning till ett temporärt problem, det kommer bli bättre och du skulle vara saknad.

Nu när jag är äldre så fattar ju att det måste räknas som våldtäkt. Ändå har jag inte berättat för någon och det mår jag dåligt av.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Jag hade en sån otroligt hemsk mensvärk och kunde inte ens gå ibland. Sträckan mellan toaletten och min bänk i klassrummet var kanske 15 meter och brukade ta mindre än en minut men denna gången hade jag så ont att de tog tio minuter.