Att ta hjälp

Jag är mycket gladare nu och har vänner som jag kan prata med. Min psykolog har hjälpt mig så otroligt mycket med mina problem.

Hon pratade med mig under hela "undersökningen" och var supertrevlig. Och det gjorde verkligen inte ont och kändes knappt.

Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.

Jag har mått piss de senaste åren. Sen bestämde jag mig för att skaffa ett nytt umgänge och sluta med alla substanser som fick mig att må sämre.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Jag satte mig i den där gynstolen med benen uppåt men det kändes inte bekvämt. Då frågade jag om jag kunde få ta min mobil så att jag kunde känna mig säkrare, och det fick jag.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.