Att ta hjälp

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal. När jag kom till Sverige bodde jag på en kamping, sen kunde inte min pappa ta hand om mig, så då kom socialen in i mitt liv och fucka upp allt.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

Jag är mycket gladare nu och har vänner som jag kan prata med. Min psykolog har hjälpt mig så otroligt mycket med mina problem.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Det är inte någon skam i att söka hjälp, det är rent av modigt! DU förtjänar att må bra, även om det inte alltid känns så.