Att ta hjälp

Sen började jag att skicka nudes till killar för att bli kåt, jag låg till och med en kille som var 19! Det fick överstyr men jag brydde mig inte om det. Jag låg med flera på skolan.

Jag satte mig i den där gynstolen med benen uppåt men det kändes inte bekvämt. Då frågade jag om jag kunde få ta min mobil så att jag kunde känna mig säkrare, och det fick jag.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Sen började jag att skicka nudes till killar för att bli kåt, jag låg till och med en kille som var 19! Det fick överstyr men jag brydde mig inte om det. Jag låg med flera på skolan.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.