Att ta hjälp

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

På sommarlovet innan 6:an tänkte jag att nu ska allting bli bra, jag ska gå ner i vikt och få kompisar.

Det här är en berättelse om när jag besökte gynekologen med min PAPPA. Ja, jag sa det rätt. PAPPA.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag började må dåligt på riktigt, tillslut hamnade jag i en depression. Jag tappade aptiten och gick ner i vikt. Jag drog mig undran från kompisar och fritidsaktiviteter, jag fick oftare migrän och magont. Jag hade även tankar "Vad är det för mening med livet om jag ändå ska må såhär?" Eller " Allt blir bättre om jag dör". Och jag skämdes över det. Jag skämdes något så fruktansvärt över mina tankar. Jag började även dra mig undan från familjen. Jag längtade tills kvällarna då jag kunde vara själv och ingen pratade med mig.

En kille i min klass har varit väldigt högljudd och utmärkt sig sedan första dagen. Han har varit långt innanför min personliga gräns flera gånger... I början tänkte jag bara ”att det är såhär det är att börja högstadiet”. Men jag har bestämt mig. Jag ska berätta för en lärare!

Jag har innan gått till en ätstörningsspecialist och pratat, men det va det värsta jag har gjort. Jag mådde så dåligt. MEN jag rekommenderar det ändå. Om du vill bli frisk!!