Egna berättelser

När jag utforskade med mina fingrar lyckades jag aldrig komma in. Inte för att det var smärtsamt, utan för att jag verkligen inte kunde hitta vart jag skulle komma in. Jag försökte med tampong i timvis utan att komma någonvart.

Jag och en kille snapade ett tag och han bodde i en annan stad. Vi pratade o efter ett tag ville han ha bilder.

Det går att hitta glädjen igen, även fast det är svårt att tänka så när man mår som sämst.

Varje kväll när jag och min storasyster skulle gå till sängs så hörde vi alltid våran pappa bråka med hans dåvarande sambo.

När han på julafton 2015 ringde mig mitt i natten och berättade att han kommer hem igen fylldes hela mitt hjärta av glädje.

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

Jag frågade de om de ville ses flertal gånger under sommaren men fick alltid svaret "kan inte" eller inget svar alls. Och en halvtimme senare så lägger de ut på sin story när de skrattar och har kul.

Det var ingen som berättade för mig vad som var rätt eller fel. Alla trodde väl att eftersom jag var ”såpass gammal” borde jag veta det.