Egna berättelser

Till alla er som kämpar, ni klarar det! Ni är så starka! Jag vet det. Jag fick hjälp hos bup, fick gå i terapi och kbt. Allt kändes förgäves då och att det inte skulle hjälpa. Men sakta men säkert började jag hitta lycka igen.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Ända sedan jag var liten så har min egen familj varit på mig med en massa saker som jag blev tvungen att försöka lösa. Vilket var väldigt jobbigt. Nu efter flera år så känns det mer lätt i axlarna. Jag har inte så många vänner, och det är fine. Jag är nöjd med de vänner jag har. Mina betyg har blivit lite bättre, men jag är ändå nöjd med det jag har lyckats. ''Du är annorlunda'' brukar de säga. Det är det jag har lärt mig under de här senaste åren. Inte låta folk kontrollera mig. Vara rebell och gå emot deras förhoppningar och stora krav. Vem vill vara ''normal'' egentligen?

Som 11/12 åring var jag med om ett övergrepp (trauma) och sen dess har det mesta i mitt liv strulat. Först efter ett halvår vågade jag berätta för någon. Jag gick och pratade med tre olika personer innan jag hittade rätt. Och trots att det är långt ifrån bra så kan jag ibland se ljus igen. Med det sagt vill jag verkligen ge er råden att: 1. Våga berätta direkt! (Även om ni tänker att det kanske inte är ”så farligt”, för det kan bli det med tiden) 2. Våga söka och be om hjälp, från skolan, familj, vänner, vården och liknande. Du förtjänar ett lika bra liv som alla andra. 3. Det är aldrig ditt fel och det kan bli bättre igen!!

Jag fick plötsligt en starkare mensvärk än jag någonsin upplevt tidigare. Jag blev alldeles svimfärdig och när jag reste mig upp vek sig benen under mig. Efter den händelsen började min mens bli mer och mer problematisk än den tidigare varit. Jag chockades av hur vården och internet svarade "det är normalt", men fick snart träffa en barnmorska. Vi kom fram till att sätta in en hormonspiral, och jag är idag jätteglad att jag gjorde det.

Hur som helst så har jag kommit fram till att jag är genderfaun, vilket betyder att min könsidentitet känns lite olika under vissa perioder. Ville bara dela med mig av detta eftersom jag är så sjukt glad! :D

Jag berättade efter ett halvår hur jag mådde genom att jag skrev ett meddelande som jag bad min mamma läsa, sen berättade hon för pappa. Jag mådde inte bättre direkt men ganska fort efter jag hade berättat mådde jag bra. Det gjorde mig ledsen att de aldrig frågade igen hur jag mådde, de tog mig inte på allvar men huvudsaken är att jag vågade berätta och det gjorde mig både starkare men även att jag kunde släppa på min ångest.

Min bästis som bor väldigt långt ifrån mig och jag hade en deal: när någon av oss fick mens då skulle vi berätta för varandra. Jag fick den först av oss. Jag skrev till henne att du vill inte ha mens hon bara ”bättre än att inte ha den :)”. Jag ville ha den senare men det ville inte min kropp.