Egna berättelser

Det började med att vi skulle sova över hos mig. Vi gick upp till mitt rum och la oss i sängen. Sedan satte vi på teven. När filmen var slut började vi strula. Vi hade haft allt annat än sex. Hon låg på mig och drog av mig mitt linne. Jag kämpade inte emot. Vi fortsatte kyssas samtidigt som fler och fler klädesplagg åkte av ...

Jag saknar min barndomskompis så mycket. Vi bodde grannar och var med varandra hela tiden. Hon är två år äldre än mig så hon är 14 fyller 15 detta året och jag fyllde 13 för inte så länge sedan. För ungefär 2 år sedan flyttade jag från där vi bodde. Vi bor fortfarande i samma stad och sånt men jag saknar henne otroligt mycket. Jag mår dåligt över att jag inte får träffa henne ofta.

”Jag blir bara så jävla arg! Han gjorde slut med mig bara sådär, på sms. Hur kan man göra så!” Tänkte jag medans jag med bestämda steg gick ner för trappa ut på gården och bort mot parken. Hur är det, frågade T när jag satte mig på bänken bredvid henne. Inte bra, svarade jag och kände hur en tår rann ner för min ena kind och jag började gråta. Hon la mitt huvud mot hennes axel och tårarna hade inget stopp, nu bara rann de. Jag hulkade och snyftade flera gånger innan T tog mig i handen och sa ”kom, vi går hem till mig”.

Att gå igenom en abort i 15 års åldern är skit. Man är ung och kåt och dum och misstag händer. Jag blev gravid när jag var 14 och sa till min mamma dagen jag tog graviditetstestet på ungdomsmottagningen. Jag ringde abortmottagningen direkt och fick en tid på min födelsedag ... Det gick i alla fall bra, jag var bara i vecka 6 så det blev bar en medicinsk abort. Aborten gick bra. Jag mådde lite illa på sjukhuset och spydde två gånger dock. Jag blödde några dagar och hade blodblandade flytningar i några dagar till. Jag har alltid varit osäker på hur jag kände mig efteråt. Jag kände att jag gjorde fel men att jag ändå inte kunde ta hand om ett barn.

Jag slutade att spela tennis och dansa vilket jag tyckt varit jättekul. Det var förmodligen där min depression startade. Efter sportlovet så började jag att skolka. Jag sa att jag inte mådde bra och jag kunde vara borta en dag men också en hel vecka. I slutet av sommaren nådde jag verkligen botten ...

Jag har blivit väldigt sårad i flera år på grund av mitt funktionshinder. För det mesta av min familj. Fastän min familj är allt för mig har jag alltid velat gå därifrån, gå bort från allt som är dåligt och gå till den goda sidan. Varje gång jag hör att någon bråka har jag försökt att inte bry mig. Men varje gång det kommer en diskussion om mig hör jag alltid ordet ''handikappad'' som alla brukar kalla mig för i min familj. Jag är ju den jag är. Vad ska jag göra åt det?

Jag är en kille på 15 år som har varit med om mycket. Min mamma är alkoholist och min pappa är en före detta heroinist. Av allt som jag har varit med om har jag fått mycket ångest. Har varit inne på psyk akuten 3 gånger och försökt ta livet av mig. Men nu mår jag bra och är på den rätta vägen. Så till alla er som har ångest och depression allt kommer att ordna sig. Så börja inte med droger eller alkohol. Det kommer bara ge mer ångest och tänk att allt kommer att ordna sig i slutändan.

Jag blev mobbad i en månad. För att jag sa att jag inte gillade den personen. Jag som alla andra använde KIK, och vi hade en klass- chatt. Vi körde Skp (sanning, konsekvens, procent) och nån frågade mig och jag sa procent. Personen frågade hur många procent jag hade på en killn och jag sa 0 %, för han var en sådan kille som bråkade mycket och han var inte speciellt snäll. Men att jag skrev de det ångrar jag som **** nu.