Egna berättelser

Jag är en CIS tjej och identifierar mig som bisexuell/lesbisk-ish. Det är komplicerat. Sedan förra året har jag blivit mer och mer delaktig i HBTQ+ samhället och velat gå på Pride, leva öppet i min sexualitet och så vidare. Ungefär samtidigt som jag förstod att jag inte var straight, kom min bästa vän i fotbollslaget också ut som bi. Jag blev så glad och började prata med henne direkt, men det här alltid varit klart att vi bara är vänner.

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

En dag i veckan så spelar jag fiol i en ungdomsorkester. Detta gör mig glad och piggare. Jag glömmer av att jag mår dåligt och efteråt så sover jag mycket bättre än alla andra dagar. Jag har också min bästa vän i orkestern. Vi gör stora och då menar jag STORA konserter, och det är JÄTTEKUL! Jag uppmanar andra att börja i någon aktivitet oavsett om du mår bra eller dåligt. Jag vet inte om du/ni kommer må bättre av det men jag gör det.

Jag såg en liten rödbrun fläck, men jag tänkte att jag hade bajsat på mig så jag ignorerade det och bytte trosor. Jag fortsatte dagen som vanligt och sen så på kvällen/eftermiddagen kände jag plötsligt hur det känns som att jag kissar. Jag blev chokad över att jag hade ”kissat” på mig...

När folk såg hur smala mina armar var så blev de chockade. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att man hela tiden ska kategoriseras, antingen är man för tjock, för smal eller så är man lagom. Och det är bara om man är lagom som man duger och det är då man äter rätt osv.

Det var nu jag började inse att mina så kallade vänner, folk som jag kallade bröder brydde sig egentligen inte om mig. De slutade prata med mig. Jag accepterade det eftersom jag insåg att jag egentligen inte behövde dem.

När han på julafton 2015 ringde mig mitt i natten och berättade att han kommer hem igen fylldes hela mitt hjärta av glädje.