Egna berättelser

Depressionen för mig var att det inte fanns någon entusiasm alls, det gjorde att jag kände mig liten och svag och jag kunde inte göra eller fokusera på annat än mitt spelberoende.

När man själv står där på gränsen, på väg att ta sitt eget liv, då glömmer man det. Man glömmer allt. Så var det iallafall för mig.

Det var nu jag började inse att mina så kallade vänner, folk som jag kallade bröder brydde sig egentligen inte om mig. De slutade prata med mig. Jag accepterade det eftersom jag insåg att jag egentligen inte behövde dem.

När han på julafton 2015 ringde mig mitt i natten och berättade att han kommer hem igen fylldes hela mitt hjärta av glädje.

Jag frågade de om de ville ses flertal gånger under sommaren men fick alltid svaret "kan inte" eller inget svar alls. Och en halvtimme senare så lägger de ut på sin story när de skrattar och har kul.

En gång hade vi fest hemma hos min kompis bror. Det kom många och vi hade jättekul och jag träffade en kille där som tyckte om mig och vi låg med varandra (jag var oskuld). Jag gick hem vid 10, men innan jag skulle gå så fråga han mig om min snap och pussade mig.

Vi har typ en ide om att han ska flytta till min stad efter han tar studenten. Men... det är om 3 år.

Efter ett par dagars chattande på Snapchat bestämde vi oss för att träffas och ta en glass. Jag var lite nervös, men när jag såg honom stå där i sin svarta klädsel med turkosfärgat hår och ett leende som sken starkare än solen, kände jag mig helt lugn.