Att ta hjälp

På sommarlovet innan 6:an tänkte jag att nu ska allting bli bra, jag ska gå ner i vikt och få kompisar.

Det här är en berättelse om när jag besökte gynekologen med min PAPPA. Ja, jag sa det rätt. PAPPA.

Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Jag cyklade och cyklade. Jag började cykla mot ett ställe med en bro i hopp om att hoppa från den. Men någon privatperson ringde till polisen som kom och tog mig. Jag fick  sätta mig i polisbilen. Jag bad en av poliserna att ringa och berätta att jag levde!

Jag vet hur det känns att sitta bland smutsen och de blöta pappersservetterna på ett toalettgolv - jag tror att det räcker med att säga det, ni förstår fortsättningen.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.