Att må dåligt

Jag spenderade en stor del av min barndom orolig, ledsen och isolerad. Duktiga tjejer går ofta odiagnostiserade, men snälla sök hjälp om du tror att det behövs.

Jag berättade efter ett halvår hur jag mådde genom att jag skrev ett meddelande som jag bad min mamma läsa, sen berättade hon för pappa. Jag mådde inte bättre direkt men ganska fort efter jag hade berättat mådde jag bra. Det gjorde mig ledsen att de aldrig frågade igen hur jag mådde, de tog mig inte på allvar men huvudsaken är att jag vågade berätta och det gjorde mig både starkare men även att jag kunde släppa på min ångest.

ALLT löser sig med tiden, oavsett om det tar en vecka, 2 månader eller ett halvår. Det löser sig, det kommer gå över tillslut, även fast man i stunden tycker att känslan är en evighet så kommer du tillslut hitta glädjen. När du hittat glädjen igen kommer du tänka tillbaka på perioden som något häftigt, för du gjorde det. Du tog dig ur dig ur den mörka gropen, oavsett om du gjorde det själv eller utav hjälp så ska du vara stolt över dig själv. Jag är extremt stolt över mig själv, jag tror inte på att man blir starkare av att gå igenom jobbiga saker. Men jag tror att det kommer hjälpa dig till nästa gång något blir jobbigt i livet, för du kommer se tillbaka på den perioden och tänka att "oj jag klarade ju faktiskt det då kommer jag klara detta".

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.