Att må dåligt

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Jag älskade mat godis och allt sånt. brydde mig inte alls, jag har alltid tyckt det varit fint med att vara lite mullig liksom. Men något tog över i mitt huvud.. jag styrde inte längre.

Det finns dagar när jag känner mig som ett trasigt skal av den flicka jag en gång var. Jag har överlevt det ofattbara, och jag har lärt mig att omfamna mina ärr som en del av mig själv.

När jag var 9 år och skulle börja 3:an i en annan skola så trodde jag att saker och ting skulle vara normala. Jag skulle skaffa många vänner i skolan, få bra resultat i skolan och inte oroa mig för något alls. Men jag hade helt fel.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.