Särbegåvad - skolan är inte till för mig

Jag är en tjej på snart 14 år som tänkte berätta lite om hur det är att vara särbegåvad. Att vara särbegåvad innebär att man fungerar annorlunda än andra, man är väldigt bra på ett eller flera områden som t ex matematik, språk osv och man har högre IQ.

Personer som Albert Einstein och Stephen Hawking var särbegåvade. Det kanske låter som att det är kul att vara men så är det inte. När jag var 4 år lärde jag mig att läsa och har sen dess läst jättemycket, jag älskar att läsa. Jag är en väldigt kreativ person som är begåvad inom det konstnärliga och språkliga området, så jag har alltid älskat att skriva egna berättelser och att rita och måla.

Skolan har aldrig varit rolig för mig. Tänk dig att du går i en klass där alla håller på att lära sig alfabetet, och du redan kan skriva berättelser. Dålig liknelse men så har det varit för mig, jag har för det mesta alltid redan kunnat det vi har gått igenom på lektionerna. Och de gångerna det faktiskt var något nytt, då förstod jag på direkten och sen fick jag bara sitta av lektionen och inte göra någonting. Dötrist ju.

Att ha haft det så från förskoleklassen till nu när jag ska börja 8:an, det har verkligen satt sina spår. En särbegåvad hjärna behöver utmanas, annars hittar den andra saker att sysselsätta sig med. Det ledde till att jag i 6:an blev utåtagerande och störde på lektionerna, för att jag var uttråkad.

Inte mitt fel, men jag fick ta skiten för det. Alla blev arga på mig, fast det inte var mitt fel. Att jag hade varit uttråkad i så många år och kände mig så osäker på mig själv ledde till att jag förmodligen fick en depression som jag fortfarande lider av, vid 12 års ålder. Den plågar mig konstant och kommer inte att försvinna så länge jag går i skolan.

Som särbegåvad är man ofta perfektionist och därför var det jobbigt för mig med betygen i 6:an, jag blev besviken på mig själv fast det inte var mitt fel att det var så tråkigt att jag inte ville jobba.

En fråga jag har ställt mig själv ofta är varför lågbegåvade har rätt till anpassad undervisning men inte särbegåvade? Båda två mår ju lika dåligt när undervisningen ligger på fel nivå. Och det är inte som många säger att bara göra det, det finns ingen mening med att göra det för det leder ingen vart och jag kan det redan.

Nu i 7:an gick jag ut med 4 F. Hela skolåret var ett helvete, jag grät utan överdrift varje dag och undrade var det var för fel på mig. Varför kunde jag bara inte få vara som alla andra, varför förstår ingen mig, varför ska livet göra så ont.

Jag har faktiskt världens bästa föräldrar, och min mamma har tjatat på skolan så i våras gjorde de en utredning och kartlade mina kunskaper så i höst kommer det förhoppningsvis bli lite bättre, även om jag inte tror det.

Och om någon undrar så nej, det hjälper ändå inte om jag pratar med någon för det här kommer inte försvinna så länge jag går i skolan. Svenska skolan är skitdålig på att hantera särbegåvade. Det enda de har gjort är att slita mig sönder och samman.

Det blir kul att se vad som händer i 8:an. Eftersom jag inte kan göra något åt situationen så har jag istället varit uppe sent på nätterna och dammsugit Internet på fakta om särbegåvning så jag nu är expert.

Men eftersom jag är smart woho, så vet jag att jag inte är ensam och att det är andra som har det precis som jag. Jag längtar så tills jag blir vuxen och slipper skolan. Stay strong alla fina människor, glöm inte att just du är värd det allra bästa. <3

/Kajsa

Till toppen av sidan