Att må dåligt

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

När man själv står där på gränsen, på väg att ta sitt eget liv, då glömmer man det. Man glömmer allt. Så var det iallafall för mig.

Allt de vuxna hade sagt om att alla är i samma sits stämde helt. Alla var nervösa, alla var osäkra, alla ville skaffa vänner. Nu går jag i andra ring och har det sjukt bra. Har en superhärlig klass där man absolut inte kan tro att vi bara känt varandra i ett år...