Att må dåligt

Jag älskade mat godis och allt sånt. brydde mig inte alls, jag har alltid tyckt det varit fint med att vara lite mullig liksom. Men något tog över i mitt huvud.. jag styrde inte längre.

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

Jag spenderade en stor del av min barndom orolig, ledsen och isolerad. Duktiga tjejer går ofta odiagnostiserade, men snälla sök hjälp om du tror att det behövs.

Allt de vuxna hade sagt om att alla är i samma sits stämde helt. Alla var nervösa, alla var osäkra, alla ville skaffa vänner. Nu går jag i andra ring och har det sjukt bra. Har en superhärlig klass där man absolut inte kan tro att vi bara känt varandra i ett år...

En fråga jag ställde mig själv var ”varför märkte jag det inte tidigare så jag kunde ha stoppat det?”. Efter två jobbiga månader blev min vän inlagd, då började skuldkänslorna på riktigt och jag mådde dåligt varje natt.