Att må dåligt

Jag mådde så hemskt dåligt och hoten blev hemskare och hemskare. Jag skulle ha dött om jag inte hade berättat.

Jag hade stressat så mycket så det ända sättet min kropp kunde få mig att vila var om mina ben inte fungerade. Jag fick åka till rehab i två veckor efter det och lära mig att gå igen.

Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.

Jag har mått piss de senaste åren. Sen bestämde jag mig för att skaffa ett nytt umgänge och sluta med alla substanser som fick mig att må sämre.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Jag vill skicka ett meddelande till er som lider av ätstörda tankar. Dina tankar kommer kunna ägnas åt annat, åt sådant som faktiskt gynnar dig och ger dig glädje. Det är möjligt.

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.