Att må dåligt

Jag ska inte ljuga, veckorna efter att mina föräldrar fick veta om mina självmordstankar låg jag mest i min säng och hade megaångest, men det blev bättre.

En dag i veckan så spelar jag fiol i en ungdomsorkester. Detta gör mig glad och piggare. Jag glömmer av att jag mår dåligt och efteråt så sover jag mycket bättre än alla andra dagar. Jag har också min bästa vän i orkestern. Vi gör stora och då menar jag STORA konserter, och det är JÄTTEKUL! Jag uppmanar andra att börja i någon aktivitet oavsett om du mår bra eller dåligt. Jag vet inte om du/ni kommer må bättre av det men jag gör det.

En fråga jag ställde mig själv var ”varför märkte jag det inte tidigare så jag kunde ha stoppat det?”. Efter två jobbiga månader blev min vän inlagd, då började skuldkänslorna på riktigt och jag mådde dåligt varje natt.

Jag låg med många killar vilket i stunden fick mig att känna mig snygg och älskvärd. Jag hade en väldigt dålig självkänsla och det blev bättre med en kille bredvid mig.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.