Att må dåligt

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

ALLT löser sig med tiden, oavsett om det tar en vecka, 2 månader eller ett halvår. Det löser sig, det kommer gå över tillslut, även fast man i stunden tycker att känslan är en evighet så kommer du tillslut hitta glädjen. När du hittat glädjen igen kommer du tänka tillbaka på perioden som något häftigt, för du gjorde det. Du tog dig ur dig ur den mörka gropen, oavsett om du gjorde det själv eller utav hjälp så ska du vara stolt över dig själv. Jag är extremt stolt över mig själv, jag tror inte på att man blir starkare av att gå igenom jobbiga saker. Men jag tror att det kommer hjälpa dig till nästa gång något blir jobbigt i livet, för du kommer se tillbaka på den perioden och tänka att "oj jag klarade ju faktiskt det då kommer jag klara detta".

Allt de vuxna hade sagt om att alla är i samma sits stämde helt. Alla var nervösa, alla var osäkra, alla ville skaffa vänner. Nu går jag i andra ring och har det sjukt bra. Har en superhärlig klass där man absolut inte kan tro att vi bara känt varandra i ett år...

Jag försöker andas genom näsan, prata med mina föräldrar, och min pappa stryker mig över huvudet samtidigt som han berättar en historia från barndomen.

Det finns dagar när jag känner mig som ett trasigt skal av den flicka jag en gång var. Jag har överlevt det ofattbara, och jag har lärt mig att omfamna mina ärr som en del av mig själv.