Att må dåligt

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

På svenska lektionen hade vi börjat skriva poesi. Jag visste inte själv att jag gilla poesi så mycket men det kändes rätt när jag skrev.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.

Jag har levt med ångest hela mitt liv, som sedan blev anorexi när jag var 13-14 år. Idag är det lite mer än en månad sedan jag blev utskriven från min sjätte inläggning på heldygnsvården.