Att må dåligt

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

På svenska lektionen hade vi börjat skriva poesi. Jag visste inte själv att jag gilla poesi så mycket men det kändes rätt när jag skrev.

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

Jag bråkade mer och mer med mina föräldrar, oftast om småsaker som blev till stora, stora bråk. Den sommaren och hela vår semester var den värsta någonsin. Vi bråkade otroligt mycket och jag mådde jättedåligt över att jag inte bara kunde ge mig av, ens för ett tag, just för att jag inte klarade mig själv där.