Att må dåligt

Jag ska inte ljuga, veckorna efter att mina föräldrar fick veta om mina självmordstankar låg jag mest i min säng och hade megaångest, men det blev bättre.

Jag gick till skolkuratorn i några veckor. Jag kände mig lugn och kunde styra bort de oroliga tankarna och hade inte lika mycket ångest/stress.

Hur jobbigt det än känns är självmord inte ett alternativ. Det är en permanent lösning till ett temporärt problem, det kommer bli bättre och du skulle vara saknad.

För tre månader sedan träffade jag min nuvarande bästa vän. Det var under en av de sämre perioderna i mitt liv. Han gav mig hoppet tillbaka när jag trodde att jag hade förlorat allt.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.