Att må dåligt

Jag har levt med ångest hela mitt liv, som sedan blev anorexi när jag var 13-14 år. Idag är det lite mer än en månad sedan jag blev utskriven från min sjätte inläggning på heldygnsvården.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Det kanske låter som att det är kul att vara särbegåvad, men så är det inte. När jag var 4 år lärde jag mig att läsa och har sen dess läst jättemycket.

Till alla er som kämpar, ni klarar det! Ni är så starka! Jag vet det. Jag fick hjälp hos bup, fick gå i terapi och kbt. Allt kändes förgäves då och att det inte skulle hjälpa. Men sakta men säkert började jag hitta lycka igen.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.