Att må dåligt

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag gick till skolkuratorn i några veckor. Jag kände mig lugn och kunde styra bort de oroliga tankarna och hade inte lika mycket ångest/stress.

Hur jobbigt det än känns är självmord inte ett alternativ. Det är en permanent lösning till ett temporärt problem, det kommer bli bättre och du skulle vara saknad.

ALLT löser sig med tiden, oavsett om det tar en vecka, 2 månader eller ett halvår. Det löser sig, det kommer gå över tillslut, även fast man i stunden tycker att känslan är en evighet så kommer du tillslut hitta glädjen. När du hittat glädjen igen kommer du tänka tillbaka på perioden som något häftigt, för du gjorde det. Du tog dig ur dig ur den mörka gropen, oavsett om du gjorde det själv eller utav hjälp så ska du vara stolt över dig själv. Jag är extremt stolt över mig själv, jag tror inte på att man blir starkare av att gå igenom jobbiga saker. Men jag tror att det kommer hjälpa dig till nästa gång något blir jobbigt i livet, för du kommer se tillbaka på den perioden och tänka att "oj jag klarade ju faktiskt det då kommer jag klara detta".