Internetvännen är det bästa som hänt mig!

Jag har under några månader haft en bästa vän, över internet. Folk dömer mig, familj och vänner säger att det inte är riktigt. Visst vi har aldrig träffats eller så men hon betyder allt för mig. Det är långdistans. Vi har pratat face time på Snapchat många gånger nu och vi skrattar alltid. Hon vet in princip allt om mig, mina tankar, mina känslor, min humor, allt!

Visst vi bråkar ibland, men det löser sig. Alla bråkar någon gång. Vi planerar att träffas i sommar. Hon är 04:a och jag 06:a, det är inte en enorm åldersskillnad men den finns. Jag är en så kallad p12a enligt många av hennes vänner, det stör mig inte speciellt mycket, eller jag ska inte ljuga, det stör mig en del.

Hur som helst. Vi möttes genom ett spel, efter ett tag lade vi till varandra på Snapchat. Att skriva till henne var det bästa jag gjort i hela mitt liv, jag älskar henne. Att ha en vän så långt bort är svårt, speciellt när man bråkar. Man kan inte göra något, tänk om personen blockar en?

Folk säger till en att gå ut och vara social och skaffa vänner ”in real life” istället. Det är svårare är det låter. Jag som sedan slutet av 5:an har varit nere - har inte varit social och modig nog att gå fram och prata med folk.

Jag har börjat tänka mer på vem jag är t.ex. Först tänkte jag på min sexuella läggning och förstod jag att jag var gay, lesbisk då. Jag var så glad. Jag hade hittat mig själv. Men efter ett tag började jag bli osäker på mig själv. Är jag för tjock? Är jag för kort? Har jag för stora fötter? Är mina händer för stora? Är mina läppar för stora? Är min näsa för stor?

Såklart pratade jag om det med min internetvän. Hon förstod och försökte hjälpa mig.

Jag började också skada mig själv och det fortsatte i flera veckor. Men om vi hoppar framåt ungefär en månad kommer vi till att jag kommit över det. Jag är fortfarande riktigt nere, är alltid allmänt ledsen och kommer inte ihåg hur lycka känns. Jag och min internet vän har fortfarande kontakt och istället för att skada mig ritar jag planeter på armen, det låter fjantigt men hjälper mig mycket. Jag försöker vara så glad som möjligt. Jag hoppas att jag kan le på riktigt snart.

/En del utav mitt liv

Till toppen av sidan