Att ta hjälp

Jag har innan gått till en ätstörningsspecialist och pratat, men det va det värsta jag har gjort. Jag mådde så dåligt. MEN jag rekommenderar det ändå. Om du vill bli frisk!!

Jag slutade att spela tennis och dansa vilket jag tyckt varit jättekul. Det var förmodligen där min depression startade. Efter sportlovet så började jag att skolka. Jag sa att jag inte mådde bra och jag kunde vara borta en dag men också en hel vecka. I slutet av sommaren nådde jag verkligen botten ...

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

I ena stunden kunde han säga: 'Jag älskar dig, du är allt jag behöver.' och i nästa stund säga att jag var en idiot. Han psykade mig ganska snabbt, han tjatade massor om att träffas bland annat. När detta höll på blev mina föräldrar galna. Men vi träffades ändå.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Jag sa nej varenda gång men han lyssnade aldrig! Jag kunde inte heller skrika efter hjälp för han hotade mig då fastän mina föräldrar var hemma.