Våld & kränkningar

Jag hade sjuk ångest över detta men fattade inte varför. Jag var ju med på det? Fick dock veta senare att han var 28, och att han varit nykter, plus att han visste min exakta ålder, 15. Jag tycker idag att detta är sjukt och skyller helt på honom över min ångest, JAG. VAR. ETT. BARN!!

Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.

Som 11/12 åring var jag med om ett övergrepp (trauma) och sen dess har det mesta i mitt liv strulat. Först efter ett halvår vågade jag berätta för någon. Jag gick och pratade med tre olika personer innan jag hittade rätt. Och trots att det är långt ifrån bra så kan jag ibland se ljus igen. Med det sagt vill jag verkligen ge er råden att: 1. Våga berätta direkt! (Även om ni tänker att det kanske inte är ”så farligt”, för det kan bli det med tiden) 2. Våga söka och be om hjälp, från skolan, familj, vänner, vården och liknande. Du förtjänar ett lika bra liv som alla andra. 3. Det är aldrig ditt fel och det kan bli bättre igen!!

Grabbar som var betydligt äldre stod utanför min skola och hetsade, ringde mig på dolt nummer, ropade saker efter mig på stan och ville få info av mig, min kille och hans vänner. Gränsen nåddes när jag i somras blev slagen av killar som min kille och hans vänner bråkat med.

Jag vet hur det känns att sitta bland smutsen och de blöta pappersservetterna på ett toalettgolv - jag tror att det räcker med att säga det, ni förstår fortsättningen.