Våld & kränkningar

Som 11/12 åring var jag med om ett övergrepp (trauma) och sen dess har det mesta i mitt liv strulat. Först efter ett halvår vågade jag berätta för någon. Jag gick och pratade med tre olika personer innan jag hittade rätt. Och trots att det är långt ifrån bra så kan jag ibland se ljus igen. Med det sagt vill jag verkligen ge er råden att: 1. Våga berätta direkt! (Även om ni tänker att det kanske inte är ”så farligt”, för det kan bli det med tiden) 2. Våga söka och be om hjälp, från skolan, familj, vänner, vården och liknande. Du förtjänar ett lika bra liv som alla andra. 3. Det är aldrig ditt fel och det kan bli bättre igen!!

Jag är livrädd att lämna men kan inte vara mer redo att ta steget bort från min familj. Jag hatar dem, men jag är för livrädd att gå till socialen, mer livrädd än att bli dödad av min familj.

Nu skulle jag vilja berätta om att jag är adopterad, från Lesotho. Till en början när jag var liten gillade jag faktiskt och prata om det. För jag gillade att folk frågande mig. Men sedan i den ålder jag är nu, känns det som en kränkning.

Jag tror jag kommer bli skjuten på gatan om några år. Alla ni som tycker kriminalitet e roligt, det är inte roligt att sitta, byta hem, ha ångest, känna stress hela tiden och ta droger.