Kärlek & vänskap

Folk dömer mig, familj och vänner säger att det inte är riktigt. Visst vi har aldrig träffats eller så men hon betyder allt för mig.

”Jag blir bara så jävla arg! Han gjorde slut med mig bara sådär, på sms. Hur kan man göra så!” Tänkte jag medans jag med bestämda steg gick ner för trappa ut på gården och bort mot parken. Hur är det, frågade T när jag satte mig på bänken bredvid henne. Inte bra, svarade jag och kände hur en tår rann ner för min ena kind och jag började gråta. Hon la mitt huvud mot hennes axel och tårarna hade inget stopp, nu bara rann de. Jag hulkade och snyftade flera gånger innan T tog mig i handen och sa ”kom, vi går hem till mig”.

En liten flicka kom upp till mig i en lekpark och frågade "Varför är du så tjock?" Hennes mamma hörde och kom smått springande med blossande ansikte och bad om ursäkt. Jag sa att det okej men det var egentligen inte okej. Jag började titta ner på mig själv och kände hur det började svida i ögonen. Sen den stunden har det fastnat i bakhuvudet. Jag har varit med om många olika händelser men ibland kan jag ha fått elaka kommentarer från vuxna och då börjar man tänka: om både barn och vuxna ser fel på mig, är det fel på mig då??