Det var rätt beslut att göra abort

Jag var 19 år när jag fick reda på att jag var gravid. Jag vågade inte gå till barnmorskan för jag ville litegranna förneka allting. Till slut efter jag hade vetat om det i en månad så gick jag till barnmorskan. Som bekräftade graviditeten och sedan togs ett ultraljud direkt som visade att jag var elva veckor gången.

Jag for hem med tankar som gick upp och ner. Jag ville först behålla. Jag och min dåvarande sambo hade mer eller mindre bestämt oss för att bli föräldrar. Men nånstans där började jag tveka mer och mer, ville jag verkligen detta? Började tänka på alla praktiska saker runtikring. Och min magkänsla skrek bara nej. Så jag sa samma kväll till killen att jag tänker göra abort. Han vart helt fruktansvärt avig mot mig. Förståeligt på många vis då vi ändå hade" bestämt oss. ". Jag ringde barnmorskan och fick en tid väldigt snabbt då jag ändå var rätt långt gången.

Började med en medicinsk abort. Det gjorde inte ont. Jag mådde illa. Men jag hade inte en enda skuldkänsla. Fanns rester kvar efter att det mesta av fostret hade kommit ut så blev även skrapad. Första gången jag blev sövd,  var livrädd men det var över så snabbt så var som att jag bara hade somnat en snabbis.

Efteråt fick jag skuldkänslor, men efter nån vecka så var även de känslorna borta. "Nu vet jag att jag kan få barn iallafall" - tanken räddade mig ganska mycket. Se det positiva i det negativa.

Efter några månader ytterligare så tog det totalt slut med min dåvarande sambo. Jag insåg att jag i det förhållandet hade tappat mig, mina vänner och allt jag tyckte va kul. Det vart verkligen skadligt och skulle jag stannar kvar hade jag inte kunnat vara det ultimata jag:et. Hela förhållandet gick för snabbt. Vi flyttade ihop efter två månader. Sen vart allt så isolerat. Det var bara han och jag. När jag försökte vara med mina vänner så vart det alltid sura miner när jag kom hem, eller flertal meddelandet under tiden. Vilket gjorde att jag slutade med att försöka ha ett eget liv. För fridens skull.

Jag är väldigt glad att jag tog beslutet med abort, även fast beslutet tog sin tid att fatta. Tusen och åter tusen tankar snurrade. På många plan hade jag absolut kunnat behålla och blivit en bra mamma. Men på många plan var och är jag inte redo att sluta va egoistisk.

Den dagen jag beslutar att skaffa barn är när jag har ett stabilt liv, när jag lugnat ner mig med allt uteliv och när jag känner mig nöjd. När jag har hus, ett stabilt och inte skadligt förhållande som jag då hade. När jag har hittat rätt och jag vill det ska vara någorluna planerat. Jag vill inte leva på gränsen. Jag vill ge mitt barn det mest ultimata livet jag kan ge.

Nu har jag hittat en ny partner. Som jag ser framtiden ljus med. Som litar på mig. Vi tar livet som det kommer. Det finns ingen stress med nånting. Bara för man är nykär måste man ändå tänka lite längre än näsan räcker.

/ Lite vis

Till toppen av sidan