Jag hatar min mamma, hjälp!

Jag hatar min mamma. JAG HATAR HENNE!!! Hatar! Hatar! HATAR!!!

Detta skriver jag inte efter något litet bråk, utan efter nästan två år av samma känsla, ångest. Ångest när jag träffar henne, känslan av att ständigt behöva ljuga, att känna att jag vill bråka med henne, att jag vill att något ska hända henne. Bara för att få en paus, att hon ska få en hjärtattack och hamna i koma. Igår (för typ en halvtimme sedan) duschade jag för länge, hon bankar alltid på dörren då, när jag till slut inte öppnat bryter hon upp låset med en kniv och skäller ut mig.
Så fort hon har stängt låser jag dörren och får en panikattack, sen bryter jag ihop i tårar och får knappt luft.

Om jag har ett litet hål på sidan av tröjan så kan hon säga ”Du måste verkligen slänga den där tröjan för nu ser jag din tutte.”, detta var när vi var på ett akvarium och det var människor överallt. Hon påpekar oftare och oftare mina bröst och gör mig osäker. Jag vill bara att hon ska fatta vad hon har gjort mot mig, alla gånger som jag tyckt något varit svårt och hon sagt ”Du är så smart så du kan det här, det vet jag bara du släpper den där trotsigheten och försöker lite!” medan jag nästan gråter av ansträngning.

Hon har alltid sagt att vi får bli vad som helst utom ****stövlar, för att sedan säga att det blir bättre bara jag tar promenader eller börjar äta nyttigare.
Jag orkar inte mer, hon var min trygga punkt, min säkerhet i livet, men hon kan inte acceptera att jag har förändrats, att jag är tretton nu.

Jag vill bara få tyst på henne, få en liten paus från livet. Jag är trött på att skolan är den tryggaste punkten just nu, jag vill ha ett hem. Jag vågar inte berätta för någon för varje gång jag försökt ta upp det säger mamma och min syster att jag ljuger eller överdriver.

Jag orkar inte mer, jag gör verkligen inte det. Jag är trött på att vara rädd för att komma hem och höra hennes röst, att behöva förbereda mig i timmar för att mentalt klara av att gå på stan med henne. Hon litar inte på mig, tror att jag ljuger för att få uppmärksamhet, men hennes uppmärksamhet är nog det sista jag vill ha. Jag hatar uppmärksamhet, jag vill bara vara. Vara utan min familj.
/Millan, 13 år

• Jag är också tretton och är tjej. Jag bråkar ofta med både min mamma och pappa och tioåriga lillebror. De brukar kännas som att de jämför mig och brorsan trots att jag är tre år äldre och att vi är olika. Ibland när jag blir arg blir de arga och så vidare.
  
  De brukar säga att jag behandlar dem respektlöst. Skolan känns ibland också som min trygga punkt, fast det är lite annorlunda, jag älskar skolan och att vara där för det är bara sån jag är 😊
  
  Jag tror att din mamma älskar dig. Hon bryr sig men kanske överdriver. Hon är kanske rädd. Jag vet att mina föräldrar älskar mig i sitt hjärta. Efter en litet missförstånd på vår semester, när vi gick och badade, så ville jag ta en bild av ett korallrev på det lite djupare. Jag är en duktig simmare så jag glömde att ta med någon och säga till ordentligt och de blev jätterädda och började ropa och allt. Det bevisar att de faktiskt bryr sig ( även om jag blev lite sur när pappa tog ifrån mig simglasögonen för att jag inte skulle kunna simma iväg igen )
  
  Din mamma gör förstås inte rätt. Du kanske kan visa henne ditt meddelande. Och prata med skolkuratorn. Jag tycker att det känns bättre när man har pratat av sig. Och även om det kanske känns läskigt, är det inte en stor grej, om någon frågar kan du bara svara att du var hos skolsyster. Jag förstår dig, och det är surt ibland, men håll ut och det blir bättre. Du kommer att förstå att det finns en anledning till hennes beteende.
  /Och jag tror att anledningen är att hon älskar dig djupt inom sig
• Kan inte relatera till exakt den situationen men har en liknande relation med min mamma där jag inte könner mig trygg med henne och hon får mig att känna att jag inte är tillräckligt bra för henne. Ta en paus. Säg upp kontakten. Även om hon inte väljer att lämna har du ingen skyldighet att ha en kontakt med henne bara för att du kan.
  /Tjej.
• Kan lyckligen inte relatera men jag tror på dig och hoppas allt blir bra till slut. Du kanske kan prata med någon annan vuxen du litar på.
  /13-åring
• Jag har typ samma känsla Jag har en mamma som inte tror på mina drömmar. Som vill att jag ska vara perfekt. Gör jag fel får jag en utskällning. I know, det bästa är att inte ta det personligt. Och att tro på dina drömmar.
  /En tjej som fattar
• Vilken (sorry för språket) jävla kärring, kontakta socialtjänsten. Så vidrigt.
  /David
• Du är så stark ska du veta, och du förtjänar att känna dig älskad och trygg. Kontakta socialtjänsten, eller prata med en kurator. Ta hand om dig, ge dig själv en stor kram, du förtjänar inte att bli behandlad illa. Inget barn (du är tonåring men fortfarande barn) ska fara illa och du ska inte behöva ta hand om detta själv. Det är de vuxnas ansvar att se till att du är trygg och mår bra och det finns många som finns där för att hjälpa dig, även om det kanske inte känns så. Jag tror på dig, du klarar det här!
  /Majken
• Min mamma är väldigt överbeskyddande och kan relatera till det du skriver, vet inte heller riktigt vad jag ska göra. Men du är inte ensam!!
  /Tjej
• Om du är så rädd så får du prata med en kurator. Det är okej att få prata ur sig men om det är så pass illa för dig så får du blanda in kuratorn och inblanda dig själv med soc om du vill bort från din mamma.
  /18-åring som bor inom soc
• Socialtjänsten!
  /13 också
• Hej! Min familj har varit familjehem i snart fyra år, vilket innebär att min familj tar emot barn som av olika anledningar inte kan bo hemma. Jag har träffat många barn som har känt som du.
  
  Alla barn och tonåringar förtjänar trygghet och kärlek. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att komma hem. Det är viktigt att du mår bra och att du har vuxna i din omgivning som bryr sig om dig på riktigt. Precis som du säger så ska din mamma vara din trygga punkt. Att hon inte är det innebär att det finns brister i den omsorgen som hon kan ge dig.
  
  Mitt tips är att kontakta socialtjänsten (du kan be en kurator eller annan vuxen att hjälpa dig med det) och berätta om din situation. Soc finns till för att hjälpa barn och ungdomar. Att kontakta socialtjänsten betyder inte automatiskt att du kommer flytta till ett familjehem (om det inte är det du vill, i såna fall brukar de lyssna på barnet) utan att en utredning görs. Du förtjänar att växa upp i en trygg omgivning med personer som kan ta hand om dig. Socialtjänsten kan hjälpa dig så att du får det.
  /17 årig tjej
• INTE OKEJ. Ta det med socialtjänsten, det där kan ju typ va misshandel. 
  /Alma
• Säg att hon ska dra åt helvete, hemsk morsa.
  /Erik 14
• Så vidrigt beteende. Snälla ta upp det med någon, socialtjänsten tex. :(
  /Enid
• GUD VAD ÄR DET FÖR MORSA SOM FÅR SITT BARN ATT KÄNNA SÅ HÄR?! Det du beskriver ska ABSOLUT ingen behöva gå igenom tycker jag, speciellt inte från sin mamma!. Jag tycker verkligen du borde prata med nån, typ en lärare, eller rent av säga till din mamma att dra åt helskotta.
  /Masc gurl 2013🎧🌑
• Kontakta socialtjänsten!
  /14 år
• Jag har varit i en VÄLDIGT liknande situation, och mina tips är: Om du har skilda föräldrar, bo på heltid hos din pappa. Det kan bli bråk med din mamma över det, men det är värt det i längden. Och om du inte har skilda föräldrar så kan du kanske få bo hos någon annan i din släkt.
  
  Mitt sista tips som antingen inte hjälper just dock är att gå på internat gymnasieskola, gärna så långt bort hemifrån så att du får svårt att åka hem över helgen. Jag hoppas verkligen att du får det bättre <3
  /15 årig tjej