Ett år som självskadefri

Folk dömer mig, familj och vänner säger att det inte är riktigt. Visst vi har aldrig träffats eller så men hon betyder allt för mig.

Jag har mått piss de senaste åren. Sen bestämde jag mig för att skaffa ett nytt umgänge och sluta med alla substanser som fick mig att må sämre.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

Det finns dagar när jag känner mig som ett trasigt skal av den flicka jag en gång var. Jag har överlevt det ofattbara, och jag har lärt mig att omfamna mina ärr som en del av mig själv.