Ett år som självskadefri

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

Allt började med en av dom nya tjejerna. Terminen hade just startat och jag hade ändrat mig själv helt och hållet för att passa in efter ett långt, jobbigt år.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.