Ett år som självskadefri

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Redan på daghem började det här med retandet, mobbningen följde inte långt efter.

Jag låg med många killar vilket i stunden fick mig att känna mig snygg och älskvärd. Jag hade en väldigt dålig självkänsla och det blev bättre med en kille bredvid mig.

JUST DU där ute är verkligen GULDVÄRD. Du är ej hatad även om andra säger det. Du är älskad av många. SPECIELLT mig även om du ej vet vem jag är.

Det finns dagar när jag känner mig som ett trasigt skal av den flicka jag en gång var. Jag har överlevt det ofattbara, och jag har lärt mig att omfamna mina ärr som en del av mig själv.