Textversion av UMO-podden 56: När en vän tagit sitt liv

Signaturmelodi

Gunnar:

– Jag minns inte helt klart vad som hände. Jag slog av liksom … på något vis. Det var ju en enorm chock då.

Tove:

– Jag har haft väldigt mycket skuldkänslor. Om jag hade vetat hur illa det var så hade jag kanske kunnat göra något mer.

Signaturmelodi

Idji:

– Det här kommer bli en väldigt sorglig men också väldigt viktiga UMO-podd känns det som. Vi ska prata om att ta sitt liv, på lite olika sätt.

Vi ska svara på en fråga från en person vars kompis tagit sitt liv. En psykolog ska får ge råd. Och Gunnar och Tove som finns i studion här med mig, ni ska få berätta hur det var för er när er vän tog livet av sig.

Om jag frågar er först bara, hur kommer det sig att ni liksom valt att prata om det här i en podd, Gunnar vad säger du?

Gunnar:

– Jo men det här har varit en väldigt svår och jobbig sak för mig. Och jag tycker överlag att det är väldigt viktigt för att kunna hantera svåra situationer och saker som jag tycker är jobbigt, att prata om dem.

Jag tycker också att det är viktigt att prata om just självmord. Så det är därför som jag vill vara med och göra gör den här podden.

Idji:

– Och Tove då?

Tove:

– Ja, men jag håller med om det du säger. Och det känns också viktigt och bra att kunna svara på denna fråga som har kommit in. Och så förhoppningsvis så kan folk höra och känna igen sig, och så kan det hjälpa till på något sätt.

Idji:

– Det gott två år sedan Manfred, som er vän hette, tog sitt liv. Och då gick ni alla gymnasiet ihop, sista året på gymnasiet. Gunnar kan du berätta lite om vad du och Manfred hade för relation, vad brukade ni göra?

Gunnar:

– Jag har känt Manfred länge. Vi gick i samma klass från sexårs till 9:an. Det var vi två och en kompis till som var … vi var med varandra mycket på skolan. Och sen så brukade vi alltid gå hem till antingen Manfred eller den andra kompisen.

Och det var liksom allt från av hoppa studsmatta, vara ute och bara leka som man gör, i lite yngre åldrar kanske. Och sen så där i högstadiet så spelade vi spelade vi ganska mycket dataspel, men också bara hängde med varandra.

Idji:

– Vad hade ni för relation?

Tove:

– Jag lärde känna Manfred i gymnasiet, för då hamnade vi i samma klass. Men vi hade inte gått i samma skola tidigare. Så då blev vi ett gäng på några stycken, som var tillsammans i skolan och spelad kort på rasterna och sådär. Och så sågs vi ibland efter skolan och spelade spel, gick och bowlade och hade övernattning och sånt.

Idji:

– Hur skulle ni beskriva Manfred som person?

Gunnar:

– Han är den snällaste människa som jag träffat. Väldigt omtänksam, varm och satte alltid andras behov före sina egna.

Tove:

– Precis, det gjorde han. Verkligen. Och väldigt rolig. Han kom liksom med små skämt och sådär så man skrattade, och små kommentarer. Han var liksom en rolig person att vara med.

Idji

– Ni ska snart få berätta om hur ni fick reda på att Manfred tagit sitt liv och hur det var för er. Men först tänkte att vi skulle lyssna på den här frågan som vi fått in. Vill du läsa den Gunnar?

Gunnar:

Ja.

Musikjingel

Gunnar läser:

En av mina bästa vänner har tagit livet av sig. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är så hemskt och jag kan inte fatta att hon inte finns mer. Och tänk om jag kunde gjort nåt! Jag har såna extrema skuldkänslor. Vad ska jag göra? Och snälla, kan ni ge råd till dom som funderar på att ta sitt liv, så att dom inte gör det? Nåt sånt här borde aldrig få hända igen."

Signaturmelodi

Idji:

– Gunnar och Tove. Vad tänker ni, bara kort, när ni har den här frågan?

Tove:

– Jag känner igen mig i det här att det känns så hemskt, och att hur kunde det här hända.

Gunnar:

– Och just det här att person inte finns mer. Det tar väldigt lång tid, så jag förstår den här frågan.

Idji:

– Vi skall försöka svara på de här frågorna som personen ställde, lite vart eftersom, men vi börjar här med skuldkänslor. Tove har du haft skuldkänslor och tänkt att du på något sätt skulle kunna ha stoppat att Manfred tog sitt liv? Eller hur har du tänkt?

Tove:

– Jag haft väldigt mycket skuldkänslor, särskilt i början.

Idji:

– Hur gick tankarna då?

Tove:

– Ja, vi skrev väldigt mycket med varandra. Olika saker, vardagliga saker och om hur han mådde.

Idji:

– Så du och Manfred skrev mycket innan det hände?

Tove:

– Så att jag visste en del om hur han mådde. Och man funderar på om jag hade kunnat göra något mer Och så hade vi inte skrivit något med varandra några dagar precis innan det hände.

Man får på något sätt in i sitt huvud att om jag bara hade fortsatt hålla kontakten så att det inte hänt något. Och, om jag hade vetat hur illa det var så jag kanske kunnat göra något mer.

En anledning också till att jag fick så mycket skuldkänslor var att vi var väldigt nära sista månaderna innan han tog sitt liv. Så då har vi väldigt nära just då sista tiden.

Idji:

– Vi ska släppa in Ronja i studion nu. Kom in kom in Ronja.

En dörr öppnas och det hörs att någon kommer in i studion

Idji:

– Hej, välkommen. Medan du går in här kan jag säga att du är psykolog och träffar ofta unga med självmordstankar och också personer som haft någon närstående som tagit sitt liv.

Vad har du för råd till en person då som har skuldkänslor för att någon ens närhet har tagit sitt liv?

Ronja:

– Jag tänker att det är jätteviktigt att prata om de känslorna och de tankarna som gör att man får skuld. Att man pratar med någon, en förälder eller en vän eller kanske en psykolog eller kurator, om att man känner skuld och varför. Så att man kan bolla det med någon. Och då kommer man antagligen få svaret eller få höra från den andra personen att det aldrig är en enskild persons fel att någon tar sitt liv.

Det en betydligt större sak än så. Det är mer komplicerat än så. Det finns ofta större bakomliggande grejer som gör att man mår så dåligt att man tar sitt liv.

Idji:

– Det är sällan man själv skulle kunna gjort någonting för att stoppa det liksom?

Ronja:

– Ja väldigt sällan. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara en persons misstag eller man glömmer … glömmer fråga någonting eller så, utan det handlar ofta om att man mår väldigt dåligt och kanske inte fått hjälp för det. Det är mer ett samhällsansvar att fånga upp personer som mår så dåligt.

Att man dör av självmord är som att dö av någonting annat. Det är någonting underliggande, en sjukdom, som gör att man hamnar där.

Precis som när man dör av cancer så dör man också av en annan sjukdom. Man kanske har hamnat i ett missbruk eller en psykisk sjukdom eller att man mår väldigt dåligt, man har en depression eller något som kräver behandling. Där man kanske inte fått hjälp i tid eller rätt hjälp.

Idji:

– Så du tänker att om någon dör i cancer så kanske man inte får dåligt samvete och skuldkänslor på samma sätt?

Ronja:

– Nej precis. Ja, man kan behöva tänka så som en hjälp för sig själv att inte lägga skulden på sig själv. Utan att det handlar om att personen skulle få hjälp. Rätt hjälp. Professionell hjälp.

Idji:

– Hur är det med dina skuldkänslor nu efter två år efter det att Manfred tog sitt liv? Är det någon skillnad?

Tove:

– Ja det är skillnad. Jag har mycket mindre skuldkänslor nu. Oftast så känner jag inte det. Men jag gick också psykolog under resten av trean sedan på gymnasiet. Gick hos psykolog och pratade mycket om det och om det som hänt och så.

Idji:

– Hjälpte det?

Tove:

– Ja det tycker jag hjälpte, mycket.

Musikjingel

Idji:

– Gunnar, i frågan skriver personen att det är väldigt svårt att fatta att den här vännen inte finns. Du sa att du kände igen dig lite i det. Hur har dina tankar gott kring det?

Gunnar:

– Nej men jag håller jag med om. Det har varit väldigt svårt för mig också att greppa. Jag vet ju att det har hänt. Och det har ju funnits där och varit väldigt sorgligt och jobbigt att tänka på. Men det är också så … jag har liksom under de här två åren, så jag har fått ett helt nytt liv egentligen. Med nytt jobb och …

Idji:

– Ja du har slutat gymnasiet och gjort ny nya saker i livet.

Gunnar:

– Och gjort lumpen och flyttat upp till Boden. Så det är nog en bidragande orsak till att det tagit ganska lång tid för mig att liksom inse att han inte finns nåt mer.

Idji:

– Vad säger du som psykolog, alltså går dom här tankarna någonsin över? Kan man någonsin komma över att någon man tyckt om och varit nära tagit sitt liv?

Ronja:

– Nej, jag tror inte att man kan komma över det. Det beror såklart på hur nära man stod varandra och vilken relation man hade. Men saknaden och sorgen efter någon som har dött i självmord, det går aldrig över.

Däremot så om man bär på skuldkänslor eller jobbiga saker kring det … det kan gå över, om man får hjälp att prata om det. Och det går att fortsätta leva sitt liv. Och liksom må bättre och kunna hantera sorgen. Det går.

Idji:

– Gunnar. Kan du berätta hur det gick till när du fick reda på att Manfred tagit sitt liv?

Gunnar:

– Ja jag satt i … jag var i skolan då, och jag satte i biblioteket på skolan. Och det var liksom en helt vanlig dag, så. Vi satt och pluggade och hade roligt då hämtade och skämtade och liksom …

Ja och sen så var det en kompis till mig som kom in på biblioteket och tog han bara tag i mig. Och då sa han det bara rakt upp och ner att Manfred har tagit sitt liv.

Gunnar låter väldigt ledsen på rösten:

– Och det var ju liksom en enorm chock då.

Idji:

– Vad … vad gick … vad hände i ditt huvud där?

Gunnar:

– Ja, jag slog av liksom, på något vis. Det blir lite … Men det var som att någon stängde av … stängde av mig.

Jag minns inte helt klart vad som hände. Men jag vet att jag jag gick undan och det var liksom som att jag inte var där på nåt vis. Sen så ringde jag min pappa, för jag behövde bara sträcka ut mig till någon, på nåt vis. Och få hjälp typ.

Idji:

– Tove då. Hur fick du reda på det som hade hänt?

Tove:

– Då var jag bortrest med min familj på västkusten. Då på kvällen så satt jag och spelade kort och så fick jag ett meddelande från Manfreds mamma, där det stod ”kan du ringa mig på det här numret när du har tid”. Och då gick jag direkt ut och ring upp henne.

Och då … det kändes som att någonting var fel. Men i mitt huvud så var det värsta som hade kunnat hända att han hade försökt någonting, och hamnat på sjukhus Det var liksom det värsta som hade kunnat hända.

För jag trodde verkligen inte att han skulle ha gjort det och att han inte fanns mer. Så då ringde jag henne och då sa hon direkt ”Tove, jag tror jag är så hemskt ledsen med Manfred är död, han har tagit sitt liv”.

Och då bara brast allting. Jag vet inte vad jag skulle göra. Det kändes helt … helt overkligt allting.

Idji:

– Vad gjorde du och tänkte du i den där stunden?

Tove:

– Det var som att allt bara förstördes. Jag hade nån bild av nåt år framåt i tiden ungefär. Och då hade han … då höll han på att gå om sista året på gymnasiet. Han hade fått hjälp, han mådde bra igen och vi sågs ibland och såg på film och sådär. Den bilden bara brast då när hon berätta det. Det var det första som hände. Sen gjorde det jätteont.

Idji:

– Hur … hur har ni liksom gjort för att bearbeta den här sorgen? Hur har du gjort Gunnar?

Gunnar:

– Jag har jag pratat med folk. Det har hjälp mig väldigt mycket. Först med min familj och sen också med kompisar. Sen har jag fortsätt att prata med andra och varit väldigt öppen om det, med folk jag träffat sen också.

Idji:

– Vad ger dig att liksom prata med någon?

Gunnar:

– Saker blir mycket enklare tycker jag när man får höra dem högt. Så man inte bara går och grubblar på det. För om man bara går och grubblar på någonting, så fungerar för mig i alla fall, då blir det liksom … det blir bara som en enda stor gröt i huvudet till slut. Och tankarna blir helt osorterade och krockar bara med varandra på nåt vis.

Om man då får säga dem högt, så får man höra hur det låter. Och så kan man få hjälp av andra, som kanske kommer med något klokt, och så där.

Idji:

– Du sa att du hade pratat med en psykolog bland annat men har du gjort på något annat sätt också för att bearbeta sorgen?

Tove:

– Jag har också pratat mycket, med familj och med kompisar. Det första jag gjorde var att berätta för min familj. Och sen ringde jag två till kompisar från skolan. Och så såg jag till så att det var någon på varje lektion som redan visste om det. Så att jag inte skulle sitta och vara den enda som visst.

Och sen så fick hela klassen veta på mitten och måndagen där. Och då känns det tryggt att alla visste om det och då kunde man prata med alla om det. Då försökte jag prata så mycket som möjligt. Och bara inte stänga in någonting. Så jag gick och grät i skolan liksom. Väldigt mycket första dagarna och sen under trean lite ibland så där.

Idji:

– Har du också visat känslor och gråtit, jag såg att du blev lite ledsen nu?

Gunnar:

– Ja men de har jag väl gjort. Jag har väl ofta liksom känslorna på utsidan. Så att det har jag absolut gjort.

Idji:

– Ronja, du som psykolog, alltså vad säger du? Hur viktigt är att prata om såna här saker?

Ronja:

– Jag tror det är jätteviktigt att dela de som man känner och tänker med andra. och dels för att känna att man inte är ensam med känslorna och tankarna men också som du sa Gunnar, att det blir lite klarare när vi sätter ord på saker. Det kan vara skönt att bara prata med någon och det blir en lättnad bara … bara i det.

Idji:

– Att reda ut den där tankegröten som du sa Gunnar?

Ronja:

– Ja, och kanske ännu mer just om man börjar på skuldkänslor som vi pratade om förut. Att man går runt och tänker att det kanske var mitt fel eller hur kunde jag gjort någonting för rädda honom, Manfred då för er. Då kan man behöva prata med någon om det, som ser lite klarare på det också och förstår att nej men … Det är dina tankar som spinner iväg och som säger till dig att det är ditt fel. Men det är inte ditt fel, så att man kan få bli lugnad då också.

Idji:
– Få tröst …

Ronja:

– Man får tröst, ja man får tröst. Så det är väldigt viktigt och modigt att våga visa sina känslor våga prata om det man känner, som ni båda har gjort.

Musikjingel

Idji:

– Vad har du liksom mer för tips på hur man kan tänka och vad man ska göra när man sörjer?

Ronja:

– Jag tänker att det är viktigt tillåta sig själv att känna alla känslor som man känner efter att man har förlorat någon. Som du beskrev Gunnar så du blev du till en början avstängd på något sätt. Och det är ganska vanligt att man blir avstängd man känner kanske ingenting, en tomhetskänsla. Eller så känner man som du sa att det blir liksom … det blev en smärta i kroppen. Eller att man blir arg, men det är också okej under sorgeprocessen att få vara glad, att få glömma bort, att få tänka på annat. Alla känslor är okej.

Det tycker jag är viktigt, så att tillåta sig själv känna allt. Att fortsätta göra saker man mår bra av. Fortsätta gå till skolan, äta, sova ordentligt och sådär.

Det kan vara skönt att ha en plats för sorgen, precis som man kanske går till en begravningsplats eller man tänder ett ljus eller man har en egen plats hemma där man tänder ett ljus i vissa stunder. Så att man har en plats och en tid för sorgen att få komma och att få finnas. Också då tillåta sig själv att få leva vidare annan tid och få liksom gå tillbaka till sin vardag.

Tove:

– Men jag håller med om att fortsätta försöka gå till skolan, men man kan låta bli att lägga press på sig själv. Man behöver liksom inte göra allt på lektionen och klara allt jättebra och få bäst betyg på provet. Utan bara man går dit och där och tar det lugnt. Så känns det lite bättre att man har kommit iväg någonstans i alla fall.

Ronja:

– Jätteviktig poäng tycker jag att man sänker kraven på sig själv. Man klarar inte lika mycket, som vanligt.

Gunnar:

– Och jag tänkte på det som du sa om det här med att … eller som vi pratade om att prata om hur man känner. Om man … om man väntar för länge med att prata om … ja om vad som känns och hur det känns, så kan jag uppleva att det liksom byggs upp som … Man samlar på sig så mycket saker satt när man väl kanske får ut de här, då kommer det så himla mycket på en och samma gång.

Och det kan vara en ganska läskig känsla. För då blir det så otroligt mycket känslor, just där då. Och då kanske man väntar ännu längre, med att få ut de här tankarna och känslorna.

Idji:

– Så att fu ut lite i taget liksom?

Gunnar:

– Ja men precis.

Idji:

– Har det varit så för dig att du har samlat på dig så mycket och så har det bara … blivit för mycket?

Gunnar:

– Nja, inte riktigt, inte kring det här liksom, utan tidigare. Men jag tycker att jag fått träna liksom, att prata om vad jag känner och tycker. Det var som en bra förberedelse på nåt vis, om man ska kalla det så, för det här då.

Musikjingel

Idji:

– Tack Tove, Gunnar och Ronja för att ni var med i UMO-podden!

Ronja:

– Tack.

Tove:

– Tack.

Gunnar:

– Tack.

Musikjingel

Killröst:

– Du har lyssnat på en podd från UMO. Där kan du som är mellan 13 och 25 år få svar på dina frågor om sex, hälsa och relationer.