Ett år som självskadefri

Jag mådde så hemskt dåligt och hoten blev hemskare och hemskare. Jag skulle ha dött om jag inte hade berättat.

Jag låg med många killar vilket i stunden fick mig att känna mig snygg och älskvärd. Jag hade en väldigt dålig självkänsla och det blev bättre med en kille bredvid mig.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Folk dömer mig, familj och vänner säger att det inte är riktigt. Visst vi har aldrig träffats eller så men hon betyder allt för mig.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.