Ett år som självskadefri

Allt han tyckte var kul ville jag göra, dricka, röka, snusa mm. Jag sökte uppmärksamhet från killar, började röka, provade snus och dricka mig full.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

Redan på daghem började det här med retandet, mobbningen följde inte långt efter.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Jag låg med många killar vilket i stunden fick mig att känna mig snygg och älskvärd. Jag hade en väldigt dålig självkänsla och det blev bättre med en kille bredvid mig.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.