Ett år som självskadefri

Det kändes som att allt var mitt fel och att jag förtjänade smärta. Jag kände att hela mitt liv var kört, aldrig skulle jag må bra igen.

Allt började med en av dom nya tjejerna. Terminen hade just startat och jag hade ändrat mig själv helt och hållet för att passa in efter ett långt, jobbigt år.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Redan på daghem började det här med retandet, mobbningen följde inte långt efter.