Ett år som självskadefri

Allt han tyckte var kul ville jag göra, dricka, röka, snusa mm. Jag sökte uppmärksamhet från killar, började röka, provade snus och dricka mig full.

Det finns dagar när jag känner mig som ett trasigt skal av den flicka jag en gång var. Jag har överlevt det ofattbara, och jag har lärt mig att omfamna mina ärr som en del av mig själv.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.

Inom loppet av några månader förstod jag att två av mina närmaste vänner mådde psykiskt dåligt på olika vis. Så här kommer tips till er som är rädd om en vän.

Folk dömer mig, familj och vänner säger att det inte är riktigt. Visst vi har aldrig träffats eller så men hon betyder allt för mig.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

JUST DU där ute är verkligen GULDVÄRD. Du är ej hatad även om andra säger det. Du är älskad av många. SPECIELLT mig även om du ej vet vem jag är.