Ett år som självskadefri

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Jag ska inte ljuga, veckorna efter att mina föräldrar fick veta om mina självmordstankar låg jag mest i min säng och hade megaångest, men det blev bättre.

Jag låg med många killar vilket i stunden fick mig att känna mig snygg och älskvärd. Jag hade en väldigt dålig självkänsla och det blev bättre med en kille bredvid mig.

Allt började med en av dom nya tjejerna. Terminen hade just startat och jag hade ändrat mig själv helt och hållet för att passa in efter ett långt, jobbigt år.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.