Trodde inte jag hade rätt att vara ledsen

Klockan på min mobil visade 22.37 den första gången jag gjorde det. Det var en ovanligt kall oktobernatt och regnet smattrade mot fönsterrutorna. Jag minns det kändes tryggt på något sätt. Jag kan inte komma ihåg vad anledningen var just den kvällen, men jag minns smärtan. Jag minns det och sedan minns jag skammen.

Jag skämdes inte för vad jag hade gjort, jag skämdes för att jag inte skämdes. Jag skämdes för att det kändes som om det inte spelade någon roll att jag skadade mig. Jag skämdes för att jag tyckte att det kändes bra. Jag äcklades av mig själv för att jag i hemlighet var stolt över ärren på mina ben. Jag skämdes för att jag egentligen inte mådde dåligt. Jag skämdes för att jag kände att jag inte hade rätten, att jag inte mådde tillräckligt dåligt. Jag skämdes för att jag pratade med min kompis om att jag skadade mig, och att hon tyckte synd om mig och sa till mig att jag var stark, när hon var den av oss som faktiskt mådde dåligt. Jag skämdes för att jag tog emot hennes tröst och stöd och kärlek och aldrig berättade att jag inte mådde så jävla dåligt. Jag äcklades av känslan att jag kanske bara gjorde det för uppmärksamhet.

Därför berättade jag inte för någon annan. Mitt problem var för litet för att någon skulle bry sig ändå. Om jag skulle börja berätta för människor skulle det ju innebära att jag bara gjort det för uppmärksamhet. Då skulle jag inte kunna stå ut med mig själv.

Nu vet jag att jag hade fel. Allt jag tänkte var fel. Det är klart att jag inte mådde särskilt bra. Jag har insett nu att problemet var att jag aldrig kände att jag var tillräckligt ledsen för att det skulle spela någon roll. Det kanske låter märkligt, men låt mig förklara.

Jag har i hela mitt liv varit en duktig, snäll och relativt känslomässigt stabil dotter. När min syster blev deprimerad fick jag vara ännu mer så. För även om hon var irriterad på mig konstant och sårade mig så fick jag inte bli arg på henne eftersom att jag visste att det bara var för att hon mådde så dåligt. Det som hände var att om jag blev ledsen så var jag helt enkelt "bara lite ledsen", i jämförelse med min syster. Kanske var det så att jag bara var lite ledsen, men jag tröttnade på att det kändes som att det aldrig var tillräckligt. Det var som om jag var tvungen att må riktigt dåligt för att få den tröst och bekräftelse av mina känslor som jag behövde. Därför började jag skada mig för då hade jag något som visade att jag inte bara var lite ledsen.

Jag har nu berättat för mina föräldrar och inte skadat mig på snart 4 månader, men jag önskar att jag berättat det tidigare. Det jag vill säga med den här texten är att det inte finns något bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre.

Men framför allt vill jag rikta texten dig just nu går igenom något liknande för att säga att det finns hjälp att få, om du bara pratar med någon. Jag vill också säga att det är lätt att skämmas något fruktansvärt över sitt självskadebeteende av flera olika anledningar, vilket kan göra det svårt att prata om det, men jag vill bara att du ska veta att det ändå går att kontakta någon och ta sig ur det här.

Om jag kunde göra det så kan du, och jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor. Jag hoppas att du kan nå dit också.

16 år & glad