Mobbning och självskadebeteende, nu mår jag bättre!

Hej! Jag har länge funderat på att typ dela med mig någonstans av mina erfarenheter och detta tycks ligga närmast det jag letar efter. Så det här är mitt lilla inlägg, hoppas det kan hjälpa i alla fall nån därute. Jag tror åtminstone att jag själv kommer få mycket utav detta, liksom bearbetning ungefär. Så då börjar jag väl då.

Jag har ända sedan jag var riktigt liten varit en oerhört sensitiv människa, foglig och samvetsgrann osv. Kort sagt var det lätt att göra mig illa berörd, så redan på daghem började det här med retandet, mobbningen följde inte långt efter.

Här började jag allt mer hänga upp mitt värde som person på prestationer av alla de slag. Vilket i det långa loppet ledde till att jag brann ut totalt i slutet av grundskolan. Jag hade konstant förlamande ångest, skadade mig själv och försökte även ta livet av mig ett par gånger.

Så med andra ord åkte jag in och ut från diverse slutna vårdsinstanser under en längre period och det var otaliga "dippar", hinder och gropar längs vägen. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara mig- det kändes som värsta bergochdalbanan.

Men genom alla besvär och bekymmer har jag haft turen att ha ett skyddsnät vid min sida, och hela vår familj har verkligen kämpat jättehårt för att få bra vård. Det har varit många om och men gällande kontaktpersoner, behandlingsmetoder mm. Men nu på sistone har jag fått träffa en verkligt fin person som det faktiskt också känns bra med. Jag har i det stora hela mått bättre på senaste tiden och är taggad på framtiden samt alla upplevelser som komma skall.

Och visst kommer det säkerligen att framträda svåra stunder också längre fram, men jag har redan kommit såhär långt på min resa så visst ska lärdomarna och vissheten funka som nyttiga redskap. Med dem i hand lär jag klara det mesta som livet kastar å mina vägnar.

Till alla er som har det svårt eller överhuvudtaget har haft det svårt förut- jag tror på er, ni kommer klara detta till slut och ni har kämpat så himla bra hittills med!

Ni är grymma krigare och jag tycker att ni ska vara så stolta över er själva. För tro mig, ni förtjänar det verkligen. Och nån gång kanske ni själva ser tillbaka på detta livsskede, kramar om er och tänker att "wow, fatta hur otroligt tappert jag kämpat mig ända hit. Visst var det i längden alltid så, att jag faktiskt har betydelse och värde rakt igenom, helt i mig själv. Och tusan, så skönt det känns att kunna säga det"! ;) 

 /M 💚

Till toppen av sidan