Det känns skönt att ha berättat för skolkuratorn

Jag är 15 år och vill dela med mig om något lustigt som jag brukar uppleva. Det har blivit allt mer regelbundet och ganska jobbigt för mig. För några veckor sedan blev jag pushad av en kompis att jag borde ta hjälp av vår kurator på skolan. Anledningen till att jag skriver är för att om någon där ute upplever samma sak som mig, så vill jag att de ska veta att de inte är ensamma.

Ibland kan jag nämligen försvinna iväg i mina tankar, och då brukar även en känsla av oro komma, antingen innan eller efter jag börjar försvinna i tankarna. Jag kan sitta på lunchen med de andra men ändå känna mig utanför och ha en känsla av att jag är frånvarande typ? Jag ser, hör, känner och pratar inombords med mina tankar och med mig själv. Det händer bara i perioder, men när det är igång vill de inte försvinna. Det händer några gånger i veckan men annars mår jag som vanligt.

Tankarna burkar vara en blandning mellan fantasi och det som händer i verkligen. Det finns dock vissa grejor som är med i alla mina ”drömmar”. Det är alltid på en plats som jag har varit på eller med en person som jag träffat, det blir alltid slagsmål och det brukar sluta med att jag åker in på sjukhus. Det konstiga är att jag faktiskt inte är rädd för sjukhus men ändå är det med i mina oroväckande tankar?

Jag har alltid varit rädd för att berätta om hur jag mår och sånt. Men nu i efterhand har jag märkt att det faktiskt var väldigt skönt. Det har nämligen hänt andra saker också, bland annat ångest och självskadebeteende men just nu ville jag bara berätta om mina tankar.

Så om du är påväg att våga berätta för någon så är mitt bästa tips att du bör göra det. Om du känner dig säker med din skolkurator kan du prata med hen. Då är du 100% säker eftersom de har tystnadsplikt.

/Fundersam 15-åring

Till toppen av sidan