Mina vänner fick ätstörningar

Jag är en tjej på tretton år. Förra året fick min vän en ätstörning. Jag la all skuld på mig själv och undrade vad jag kunde ha gjort bättre. En fråga jag ställde mig själv var ”varför märkte jag det inte tidigare så jag kunde ha stoppat det?”.

Efter två jobbiga månader blev min vän inlagd, då började skuldkänslorna på riktigt och jag mådde dåligt varje natt. Sakta men säkert började min andra vän också få en ätstörning. Hon hade blivit så deprimerad för att den andra vännen hade fått en ätstörning att hon också började påverkas av det. Jag märkte detta men vågade inte säga något. Hon berättade det för mig tillslut och under ett långt tag var jag den ända som visste. Tillslut fick jag gå till en kurator på skolan som jag skulle prata med.

Efter sommar lovet kom den första vännen som fick ätstörning tillbaka men den andra blev inlagd. Min barndomskompis fick sedan magproblem och gick ner i vikt jättefort. Hon blev deprimerad och jag blev bara allt ledsnare eftersom vi stod varandra nära. Ett tag blev jag nästan själv påverkad av detta och tyckte jag var för stor fast än det nästan var åt andra hållet.

Jag gjorde upp ett schema för när jag skulle äta och hur mycket jag skulle äta. Jag blev avundsjuk på hur mina vänner såg ut i bikini och tyckte sedan det var jobbigt att bada. Jag fick inte i mig tillräckligt med energi och orkade bland annat inte med träningarna. Tillslut så pratade jag med mina vänner om hur jag kände och vi alla hade något som vi behövde prata om.

Efter allt detta blev vi bättre så småningom. Jag har fortfarande svårt att se mig i spegeln men det jag vill säga med detta är att prata med någon om du vill, det hjälper verkligen! Du är stark och du kommer klara detta!

/Anonym