Det tog år innan jag berättade

Att jag inte var älskad var vardagsmat för mig. Att få slag eller att bli totalt ignorerad var så invant så jag gjorde inte mycket motstånd längre, det var inte värt det. Jag visste att det blev värre och vem lyssnade på mig? Jag var elva år när en av de värsta stunderna i mitt liv drabbade mig.

Jag brukade inte vara med på idrotten men denna dag var jag det. Jag var i vägen och de fällde mig flera gånger, tjejerna i klassen. Olycka förstås, sa de inför läraren men jag visste bättre. Efter idrotten var jag i omklädningsrummet men duschade sist av alla och när tjejerna lämnade mig ensam kvar, hade jag bytt om.

Det dröjde inte länge innan jag hörde dörren öppnas och in kom tre killar i min klass.

Allt gick så snabbt men ändå inte. De utsatte mig för övergrepp i duschen. När de hade lämnat mig, kände jag skam, smuts och att det var mitt eget fel. Den känslan var för stor för att berätta för någon. Men jag visste att hela klassen kommer veta detta innan morgondagen. Inte skulle jag kunna vara kvar här i denna skola om ens denna värld.

Det tog mig fyra år innan jag ens yttrade ett ljud om detta. När jag till slut blev inlagd på en barnpsykiatriskt slutenavdelning. Jag hade ett självskadebeteende, hade försökt ta mitt liv samt led av hallucinationer. Men där berättade jag för första gången om att jag hade blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Nu flera år senare, efter hjälp på behandlingshem, instutioner och även olika familjehem har jag börjat få tillbaka mitt liv. Tack vare medicinering, vänner och min samtalskontakt.

Om du blir utsatt för någonting som inte är okej för dig så gör inte som jag. Berätta, även om du skäms eller vad du nu har för känsla för det är aldrig ditt fel. Det tog tid men idag förstår jag att det faktiskt inte var mitt fel utan deras fel.