Aborten gav mig inte ångest eller skuldkänslor

Det var på sommaren och jag var nyss fyllda 20. Vi hade varit tillsammans i nästan ett år när vi båda kände att det började bli irriterande att hela tiden behöva använda kondom. Jag bestämde mig för att jag skulle skaffa p-piller eller liknande.

Det fanns dock ett problem, av någon anledning tyckte jag att det kändes jobbigt att gå till ugndomsmottagningen eller vårdcentralen. I mitt huvud hittade jag på ursäkter som att öppettiderna och telefontiderna inte funkade med mitt jobb och tänk om någon jag kände skulle se mig gå in där.

Lite senare åkte jag på 2 veckors semester med min familj utan min kille. Min mens borde ha kommit men den gjorde inte det. Väl tillbaka på jobbet så började jag må dåligt. Jag hade ont i magen och mådde illa. När mitt sommarjobb tog slut och höstens föreläsningar började fortsatte jag att må illa och min mens kom fortfarande inte. Jag hade en stark misstanke om att jag var gravid.

Jag skämdes, både jag och min kille pluggade till vårdrelaterade yrken så jag kände att jag borde veta, jag borde inte hamna i den situationen jag var i. I mitt huvud hade jag fortfarande tankar om att det var jobbigt och pinsamt att gå till ungdomsmottagningen. Min gamla gymnasieskola låg väldigt nära, tänk om någon skulle känna igen mig, en gammal lärare eller en av mina småsyskons vänner.

Men jag ville inte vara gravid, ville inte bli mamma då, kunde inte utsätta min kille för att bli pappa. Tillslut kunde jag inte skjuta på det mer så jag gick till tidigt en morgon. När jag kom till ungdomsmottagningen var det två andra personer i väntrummet. Jag tror jag fick fylla i en blankett innan det var min tur. När jag kom in i rummet berättade jag för barnmorskan att jag trodde att jag var gravid. Hon var bara tyst och lyssnade på mig så jag fortsatte och sa att det var för att kodomen hade gått sönder.

Jag vågade inte säga som det var, att vi hade haft oskyddat sex. Jag fick en kopp att kissa i och sedan tog hon ett graviditetstest och stoppade i. Testet bekräftade det jag redan visste, jag var gravid. Hon frågade hur jag ville göra och utan tvekan svarade jag att jag ville göra en abort.

Jag fick numret till en gynekologmottagning och ringde dit. Det var ingen som svarade just då men jag fick lämna ett meddelande och så ringde de upp mig någon dag senare och boka en tid. När jag kom till mottagningen fick jag träffa en barnmorska. Hon gjorde en gynundersökning och konstaterade att jag skulle göra en medicinsk abort. Hon frågade om jag ville göra den på mottagningen eller om jag ville göra den hemma. Jag sa att jag ville göra den hemma.

Jag fick ta det första pillret på mottagningen och sedan fick jag med mig smärtstillande och nästa piller hem. Barnmorskan sa att när själva aborten kom igång skulle det kännas som en stark mensverk och jag skulle blöda. Hon sa också att det var bra om man hade någon där under dagen. På själva abortdagen var jag hemma, jag sa till mina kompisar och min kille att jag var sjuk så och att jag inte skulle komma på föreläsningarna den dagen.

Jag tog abortpillret och sedan väntade jag. Efter ett tag kom mycket riktigt värken. Jag som inte brukar ha så kraftig mensvärk blev chockad över hur kraftig den ändå var. Jag brukar inte ta värktabletter men jag tog tabletterna som jag hade fått av barnmorskan, som tur var hjälpte det.

Jag vet riktigt vad jag väntade mig, kanske trodde jag att jag skulle tycka det var känslomässigt jobbigt att göra abort, att jag skulle ångra mig, ha skuldkänslor. Man pratar ofta om att kvinnor som gör abort känner mycket kring det. Inget av de känslorna stämmer in på mig. Jag var lättad men jag kände ingen ångest, ånger eller hade några känslokval kring själva beslutet.

Såhär nästan tre år senare ångrar jag mig fortfarande inte. Vissa kanske tror att det är något man går runt och ältar i efterhand, men så är det inte för mig. Jag har knappt tänkt på det sedan dess. För mig var det som ett vanligt vårdbesök. Jag vill ha barn i någon gång framtiden men jag ville inte ha barn då och vill inte ha barn nu.

Trots att jag inte ångrar min abort och knappt tänker på den har jag inte berättat om det för någon. Jag berättade aldrig för min kille, inte för mina vänner. Kanske kommer jag att berätta om det någon gång i framtiden. Jag vet dock inte om det någonsin kommer att vara relevant. Dock ville jag skriva den här texten.

Jag vill att folk ska veta att man kan göra abort utan skam, det kan till och med vara så att det inte påverkar dig känslomässigt alls. Det behöver inte vara en så stor grej. Det är ditt beslut och det påverkar inte någon annan. Jag är otroligt tacksam över att jag kunde göra en abort utan att någon ifrågasatte mitt beslut, utan att någon moraliserade över mig.

Jag bemöttes som vilken annan patient som helst. Det är fantastiskt att jag hade den möjligheten. Men jag önskar att jag hade gått till ungdomsmottagningen tidigare att jag inte skulle tycka det var pinsamt att skaffa preventivmedel.

Till dig som läser detta, om du funderar på att göra abort - Det är ok - Du kan göra det själv det går alldeles utmärkt - Prata med någon om du vill och behöver, det är också utmärkt - Jag hoppas att du får samma hjälp som jag fick - Gå till ungdomsmottagningen, de finns där för att hjälpa dig - Lycka till.

/Anonym

Till toppen av sidan