Panik - lämna sidan!

Livet med adhd, autism och tvångstankar

Tänk dig att du är fem år. Du är fem år precis som alla andra femåringar. Du är ett barn i mängden bland alla de andra. Du går på en förskola bland massa andra femåringar. Ni är alla lika gamla.  Någon är ett par månad äldre, någon annan en månad yngre, det är ingen stor skillnad.

Ni är ungefär lika långa och har ungefär lika stora skor. Ändå vet du, på något sätt, instinktivt, att du är yngst. Du kan känna det. Det är inte på grund av språket. Särskilt när du är hemma pratar du hela tiden, lika bra som vem som helst. Du kan många ord, förmodligen fler än dina jämnåriga och du kan bilda långa meningar som du uttalar helt felfritt.

Du lär dig att skriva, strax därefter att läsa. Vissa av de andra barnen har redan lärt sig det långt innan dig, andra har inte lärt sig riktigt än. Du utmärker dig inte något särskilt, ligger inte långt före, inte långt efter.

Du är lydig och snäll, lite blyg kanske, och helt klart självisk men det är ju de flesta små barn så det märks inte så mycket än. Du har i alla fall ett samvete och en förmåga att skämmas ganska mycket om du vet att du har gjort något fel. Du älskar berättelser. Oavsett om det är personalen på förskolan eller någon helt annan som läser för dig lyssnar du spänt. Du vill absolut inte missa sagan.

Medan du lyssnar har du inga problem med att förstå vad karaktärerna känner, vad de tänker, vad de gör och varför de gör just så. Du hittar gärna på egna berättelser. När du ritar ritar du inte bara en sak utan du ritar en plats, en händelse, en värld. Varje detalj har en mening. Och de vuxna berömmer dig, de säger att du har så braaa fantasiii ...

Du har en massa andra jämngamla barn omkring dig, och du kan göra samma saker som de kan göra. Du ligger inte efter i utvecklingen. Du kan förstå känslor och samband, analysera. Du kan skratta åt skämt.

Ändå VET du att du inte är som dem. Någonting är annorlunda med dig, du är yngre. Det är ingen som har sagt det till dig, det bara är så. Du vet att du är yngst och du vet att de andra barnen också vet det. Det märks på dem. Det är de som ska visa dig vägen genom livet. Det är aldrig något du tänker på, det är så självklart att det inte finns någon anledning att fundera över det.

Därför frågar du aldrig dig själv varför det är så, inte förens du blir långt mycket äldre, nästan dubbelt så gammal, ska du fråga dig själv varför. Och inte ens då ska du komma på något bra svar. För de andra barnen, de andra femåringarna, de har något som inte du, vet något som inte du vet och de talar inte om för dig vad det är. Det vet vad de ska ropa när de ser varandra, de vet hur de ska hälsa och visa med kroppen att de är glada att ses.

De vet hur de ska våga gå fram till nya barn som de inte känner och stämma lekträffar. De vet hur de ska hitta på roliga lekar där flera kan vara med och de vet hur de ska förklara sina idéer och sin fantasi så att andra förstår vad som händer inuti deras huvuden, vad deras värld kretsar kring för tillfället. Men du förstår dem ändå inte och de förstår inte dig. För ni är lika gamla men ni är väldigt olika ändå. Jag slutade förskolan för tio år sedan. Jag gick ut grundskolan med fina betyg, inte bara i "faktaämnena" utan också i "läsa mellan raderna-ämnen" som svenska och bild.

Nu har jag börjat gymnasiet och ska snart fylla sexton. Jag går i en klass med massa andra sextonåringar. Någon är ett par månader äldre, någon en månad yngre, det är ingen stor skillnad. Ändå vet jag att jag är yngst. Känslan har inte försvunnit. Hur mycket jag än lär mig, antingen det är i skolan eller i livet, kommer jag alltid att vara yngst. Den saken ändrar man inte så lätt på, även om man till och från så innerligt önskar att man kunnat. Tack för att du läst.

/Människa med ADHD, autism och tvångstankar

Till toppen av sidan