Jag är blyg, bra på att sjunga och vara kompis

Hej! Jag skulle vilja berätta lite om min blyghet, eftersom det är helt normalt! När jag var liten så var jag så blyg, jag kunde knappt hälsa på mammas och pappas kompisar. Nu är jag adopterar och så, och alla har ju sagt att mina mörka ögon är så fina. Eller mitt fluffiga hår är så fint. Men jag blev ändå jätteblyg, eftersom jag tänkte mer som att: Är jag så perfekt? Nej! Alla säger det till mig hela tiden. Man gillar ju och få komplimanger och så, men jag tar inte in dem.

På senare år har jag börjar sjunga, och jag sjunger väldigt bra, så brukar jag tänkta iallafall. Jag tror att man inte riktigt vågar komma så nära den tanken: Gud vad jag är bra! T.e.x. I min klass är är jag väldigt uppskattad som kompis, vilket många säger till mig varje dag. Jag säger så klart tack, det kanske inte är en Nobel-utmärkelse direkt, fast enligt mig känns det nästan bättre!

Och jag har även en jätte bra lärare <3 som älskar alla lååååånga noveller/böcker jag skriver ibland, han brukar fråga mig varenda gång om inte jag ska bli författare. Då svarar jag: tack men nej tack, jag är redan för bra på att sjunga!

Så till alla som är blyga, var det! Men tänk åtminsånde fina saker till dig själv. Jag fattar att du inte vill framstå som självisk eller så. Och vissa personer framstår faktiskt som det, men jag tänker om du varit blyg hela livet förtjänar du lite beröm av dig själv! Tack för mig!!

/En Före Dette Blyg