Att komma ut är det bästa jag gjort!

Att komma ut. Det är verkligen bland det svåraste men det absolut bästa jag gjort. Jag är lebb och har dolt det i 18 av mitt 19åriga liv. Jag var livrädd för att berätta. Jag skadade mig hellre på många olika sätt. Vad skulle dom tycka? Vad skulle dom säga? Skulle dom fortfarande älska mig? Låta mig få komma hem? Man har hört så många historier om folk som blir utslängda. Jag var helt enkelt livrädd för att berätta.

Året då jag fyllde 18 berättade jag för mina föräldrar. På sms. Jag skakade av rädsla. Svaret jag fick var typ "Sara, vi kommer alltid älska dig. Det förstår du väl att det inte spelar någon roll vem du blir kär i? ".

En stoooor sten släppte från mina axlar. Men ju mer tiden gick så började jag notera att folk ofta sa "har du hittat någon pojkvän än?" eller liknande. Och jag ville berätta men jag vågade inte. Så i julas gav jag mig själv ett nyårslöfte. Att innan det här året är slut så ska jag berätta för alla jag känner. Sagt och gjort så skrev jag det först till mina kompisar. Jag tänkte "även fast ingen annan kanske vill ha mig, så har jag ändå dom". Men ALLA var så accepterande. Så snälla. Och jag har inte tappat kontakten med någon.

Anledningen till att jag vill berätta detta är för att jag vill att fler vågar. För det är en så himla stor lättnad att kunna uttrycka tex att "shit hon är så snygg" utan att behöva säga "för att vara tjej" efter. Eller bara slippa alla kommentarer om killar. Och för att man hör så mycket om hur fel det går när man berättar. Aldrig om hur bra det går. Så snälla, VÅGA. Det ÄR värt det!! Kram
/ Sara

Till toppen av sidan