Jag var efter i puberteten
I femman började tjejer i min klass komma in i puberteten. Mina närmsta kompisar var fortfarande som jag, så det gjorde inget för mig att jag inte hade bröst. Efter sommarlovet till sexan ändrades dock detta. I omklädningsrummet såg jag att även de hade börjat få bröst. Jag var lite ledsen för det, men allting blev värre den vintern.
Jag tänkte mycket på att jag inte hade bröst, och ibland grät jag. Mamma undrade vad det var och tillslut fick hon reda på det. Hon sade att det inte var något att oroa sig för. Det sa hon varje gång jag var ledsen för detta i sexan.
I början av sjuan var jag fortfarande helt platt, men jag hade liite självförtroende kvar. Men även den vintern blev det snäppet värre. Jag slutade prata med min mamma och jag blev bara ledsnare och ledsnare. Jag googlade runt efter folk med liknande problem men jag kunde inte hitta något.
Åttan blev det värsta och det bästa året. I början bara grät jag och grät jag. Jag var väldigt underviktig, men jag hade börjat växa (men det märkte jag inte). Jag var arg på mig själv och jag har inte än fattat varför just jag! På våren skulle jag till skolsystern som alla gör i åttan. Jag var bara ett par kilo ifrån normalvikten, och hon sade även att jag skulle växa 3 cm till...
Det var ungefär nu jag började tänka att mina bröst växte liiite, men jag var fortfarande ledsen. Hon sade även att jag skulle få min mens innan sommarlovet var slut. Det var då jag fattade att det är okej! Jag kommer komma ikapp de andra! Hela jag började växa VÄÄÄLDIGT snabbt!
Jag var väldigt glad MEN jag hade fortfarande komplex över mina bröst. Jag ville bara att de skulle bli större! I början av sommarlovet letade vi efter fler toppar till mig, men det finns inga bra längre till min storlek, så min mamma gick över till bh-arna. Jag följde efter och det slutade med att vi köpte en i 70A. Nu i slutet av sommaren är den redan för liten.
Jag vill att ni ska veta att det kan vända fort, bara på ett halvår. Du kanske inte märker att du utvecklas, men det gör du! Jag är nu 15 och mår bättre än någonsin! Jag önskar att ingen någonsin skulle behöva vara med om detta! Det är något jag har gråtit över såsåsåsåså många gånger, men gör inte det, det är inte värt det
Det kommer bli bättre!
