Kärlek och social fobi

Jag är 13. Jag är tyst. Har inga vänner, släktingar att prata med eller syskon. Bara en ensamstående mamma. Men hon jobbar hela tiden. Ibland pratar jag med min hamster. Men hon svarar inte. Jag har alltid varit konstig, emo och tyst. Jag har social fobi.

I skolan sitter jag bakom den sötaste killen någonsin. Han heter Alex. Han spelar i ett band. När jag ser honom spela en av hårdrockslåtarna jag lyssnar på vill jag bara ta ett instrument och spela med. Man vi har inte råd med musiklektioner för tillfället. Jag har inte ens varit nära att få en puss av en kille. Alex. Åh, Alex. Jag har kramat dig en gång. Då din storasyster fick åka ambulans. Ditt hår luktade bubbligt. Dina svarta kläder är alltid nytvättade. Du har djupa havsblåa ögon. Så djupa att man nästan vill stirra in i dem för resten av månaden, nej, resten av året. Men Emma han före. Emma. En social tjej som spelar bas i ditt band. Hon vågar allt. Hon festar. Hon skrattar. Ni hånglar. Jag önskar att jag var Emma. Jag önskar att jag kan få ge dig fler kramar. Hårda. Men ändå mjuka. Jag hoppas att en dag så kommer du och jag pussas. Att Emma en dag försvinner. För gott. Emma. En blondin. Lång. Ser ut som en modell. Stora bröst. Hoppas att Emma försvinner, att min sociala fobi försvinner. Jag kan bara hoppas. Drömma. Andas in och ut.
/Jag

Till toppen av sidan