Panik - lämna sidan!

Jag är pansexuell och det känns najs!

Så det här börjar faktiskt ganska konstigt om jag får säga det själv. Det var höst och jag var 12 år gammal. Min syrra hade satt på mig lite mer maskulina kläder än jag brukar ha, å jag ba ”shit va snygg jag är”. Det var jag inte, men i alla fall så kände jag mig som en helt ny person.

Jag tänkte att en sån här person hon kollar väl på tjejer, så det var det jag gjorde. Jag ba kollade på dem ... ”wooow shes hooot”. Å det var då det började.

Låt mig också nämna att jag hade en pojkvän under den tiden, men inte länge till. Närmare in mot vintern var jag singel igen och blev beroende av tiktok. För på tiktok finns det tjejer kan man säga. Jag skrollade och likeade tills hela mitt flöde var fyllt av masc tops och thirst traps av snygga brudar. Men också personer som lärde ut massa kunskap om hbtq+ och olika sexuella läggningar, identiteter mm.

Så det därifrån jag fick all min kunskap. Efter många timmar i tiktoks värld bestämde jag mig för att jag var bisexuell, punkt slut. Jag har lyckats fyllt 13 år. Det var omkring här som jag började få små förtjusningar i tjejerna i klassen. I vår klass fanns det bara 5 tjejer inklusive mig, och jag var kär i allihop. Inte på samma gång men mer eller mindre.

Men såklart blev det inget av det, jag var alldeles för blyg, jag var ju inte ens ute! Å det kändes ganska dåligt. Att vara 13 år och försöka hitta sig själv och att passa in blir ofta för mycket. För varje månad som gick blev klumpen i min mage större och större. Varje gång något hbtq+ relaterat kom upp blev jag röd i ansiktet, hjärtat började pumpa och jag kunde nästan inte prata.vDet var läskigt, och jobbigt.

När sommaren kom ändrades något. Jag kände att kanske är jag lesbisk. Jo, det kändes rätt, och det kändes av någon anledning coolt. Även om ingen visste något så visste ju jag. HALLÅ!! JAG ÄR LESBISK HÄR!!! Jag fick stor inspiration från de maskulina tjejerna på tiktok och jag ville bli som dem. Så jag hade på mig pösiga kläder och hairbun varje dag. Jag tyckte jag var superhet, det tyckte nog ingen annan.

En sommarkväll när jag och mamma satt och prata sade hon så här: ”Hur är det med kärleken då Märta? Är du kär i nån kille … eller tjej, det kan man också vara”. Boom. Det var mitt hjärta som exploderade. Jag skakade och blev röd som en tomat och sa: ”Ja ... kanske att jag gillar tjejer men jag vet inte.

Å sen började jag gråta, vad jag grät. Hela denna stora klumpen bara gräts ur mig. När jag slutat gråta satte jag mig på studsmattan å bara glodde. Ja bara glodde och tänkte, ”va hände?!”

Under den middagen skakade jag och ville inte kolla någon i ögonen över huvud taget. Jag var ute, i alla fall för nån. Det var som att mamma hjälpte mig bära något som jag hade burit själv så länge. Härligt! Med tiden som gick kom jag ut till fler personer. Min storasyrra, min bästa kompis, och så min pappa till slut. Och allt gick bra och så. Jag var bara extremt blyg.

Ett helt år gick och jag var nöjd med min sexuella läggning, tills jag inte var det längre. Nu när det gått ett tag kan jag prata mer öppet om olika saker som jag förut inte ens kunde drömma om att säga. Det känns skönt, men det är en sak som inte riktig stämmer.

Det var tidig höst och jag hade gått igenom en stor förnedring som person senaste åren, jag kände att jag inte ville vara någon annan än mig själv. Jag måste få vara ärlig mot hur jag känner och vad jag vill, och visste att jag inte riktigt var lesbisk ändå.

Jag började känna att det var spännande med killar igen. Jag bryr mig inte om vad du har för kön, varför skulle det göra nån skillnad? Om du kan ge mig vad jag vill ha så bryr jag min inte ett dugg om vad du har mellan benen. När jag kunde erkänna det för mig själv blev jag så lugn och lättad.

Innan kände jag att jag hade begränsningar och det kändes trångt på något vis. Nu gillar jag att identifiera mig som pansexuell och jag är stolt över det. Mamma och syrran vet att jag är det och jag har sagt att hon får säga det till vem hon vill.

Hela grejen med att komma ut har jag alltid tyckt är så jävla löjlig. Ba fråga om du undrar så berättar jag gärna. JAG ÄR PANSEXUEEEEL!! Nu känns najs. En ny start som PANSEXUEEELLL!!!

Saken är den att det är viktigt att vara ärlig mot sina känslor och inte försöka vara någon annan än dig själv. Men det kan ju vara svårt när man inte vet vem man är. Det tar tid och jag tror jag aldrig kommer vara ute ur den här sexuella resan, men den känns bra nu, och det är jag glad för.

/BrudPå15Bast

Till toppen av sidan