Kunde inte sluta tänka på mina biologiska föräldrar

Jag har alltid känt mig annorlunda på grund av mitt utseende för jag är adopterad från Vietnam, men det är inte fel att vara annorlunda det är det som gör dig unik.

Men redan vid 6 års-åldern kände jag mig annorlunda när mina kompisars föräldrar hämtade dem så såg de lika ut men då tänkte jag varför ser inte jag och min mamma lika ut?

Men senare vid 9-11 års ålder så fattade jag att jag var adopterad. Vid 12-årsåldern så hade jag en av de jobbigaste perioderna för folk börja fråga om mitt förflutna och då blev jag sårad och funderade mer på mina biologiska föräldrar. Så då gjorde jag ett DNA test och fick kolla igenom en massa namn. Och det var bara början för det var inte bara 100 namn, det slutade aldrig.

Detta gjorde jag på sommarlovet men i slutändan ledde detta till självmordstankar för att varför ska jag leva? Jag såg det inte som nåt ljust att hitta mina föräldrar. Jag börja känna mig osäker och fick mycket ångest, jag tänkte på detta med att hitta mina föräldrar 24/7 så det gick inte få ut ur mitt huvud.

Men senare så insåg jag att jag kan inte tycka synd om mig själv så jag gick in på tik tok för jag hade tråkigt. Då hittade jag en person som hade gjort samma DNA-test som jag och la då till personen på Insta. Han gav mig verkligen inspiration att vara glad att jag har en familj och min familj älskar mig fast det inte kändes som det alltid.

Så jag blev gladare och såg mer ljus och tänkte nej jag ska inte dö:) Men när man är adopterad så får man blickar. En gång på flygplanet så satt jag o min familj då såg jag att en som gick förbi tänkte varför sitter du här? Det finns ju så många andra platser att sitta på, hon förstod inte att vi var en familj, då kände jag mig faktisk sårad. Det kunde hon inte hjälpa men jag kände mig sårad ändå:(

Men som sagt nu känns det bättre och måste bara fortsätta att kämpa och efter som jag är 13 kan jag inte vara med i spårlöst men kanske en dag.
/Adopterad

Till toppen av sidan