Jag vågade säga ifrån till mobbaren
Det var en vanlig onsdag när denna händelse skedde. Det jag inte visste då var att den händelsen skulle förändra mitt liv för alltid. Jag och mina kompisar åkte till stallet. I bilen satt en tjej, A kan vi kalla henne. Jag visste inte DÅ vem hon var. Ridpasset tog slut och vi satte oss i minibussen igen och påbörjade färden tillbaka.
Innan vi klev in i bilen blev A irriterad för att en tjej fick sitta i fram, och inte att A fick det. A protesterade en stund, sedan kom orden. Jag satt framför henne när hon ropade och sa:
- Hon får bara det för att hon är ett CP-Barn. Hon är ju sär och helt handikappad.
Jag skakade. För att ni ska förstå har jag arbetat med en teatergrupp med barn som har nån form av hjärnskada eller liknande. Och jag har varit så arg när jag hörde vad A sa. Jag har varit så arg att jag började stor böla. Blev varm i kroppen och knöt näven. Tror nog aldrig jag har blivit så arg nån gång. Att säga så till nån är för mig lika fel som att mörda nån.
Jag vände på huvudet och spände in mina ögon i hennes och höll kvar den där.
- Vad säger du? Hur har du ens mage att uttala dig så? Sa jag.
- Du, lägg dej inte i detta! Inte din sak att lägga dej i! svarade A.
Jag blev bara ännu argare och sa: - Fast vet du vad? Det har jag visst! Du kränker ****** inför hela bussen! Hur kan du ens tänka så?
- Du vet väl inte vad hon har gjort mot oss? Om hon kränkt oss, får väl vi göra det med! Sa A.
I den stunden hade jag mycket väl kunnat drämma till henne mitt i fejan. Men det gör jag inte. Har aldrig och kommer aldrig att göra heller. Jag vände mig tillbaka igen och jag började grina, skaka och hulka hysteriskt. Vi mötte varandras blickar i backspegeln. Den blicken hon gav mig kommer jag aldrig att glömma. Medlidande och liksom sorg och ändå ilska. Hon blinkade med ena ögat och jag fattade vinken.
Resten av den cirka 5 minuters bilresan förblev tyst. Inte ens nån viskning. Denna händelse, hände i början på hösten förra året. Och jag är fortfarande, än idag påverkad av A. När jag kom hem blev jag belönad av mamma. Jag hade haft civilkurage. Det förväntades jag glädja mig åt men det gjorde jag såklart inte. Detta är bara en av mina historier kring mobbning. Jag vill sprida om vad som händer i svenska skolor.
/Bulling is not okey!
