Jag kämpar för att bli frisk

Första gången jag testade droger var i 9:an. Jag och min bästa kompis åkte ut i skogen med hans storebror för att röka hasch. Eftersom jag hört så mycket om denna drog så var jag väldigt nyfiken. Själv tänkte jag också att aldrig testa något annat än bara hasch. Men så blev det inte. Efter en och en halv veckas haschrökning fick jag mitt första piller. Jag var livrädd när jag svalde det och ville egentligen inte, men eftersom min bästa vän gjorde det så gjorde jag också det. Haschet som vi då också hade rökt gav mig bara panikångest. Men efter en stund ändrades hela min värld. Jag blev förälskad i droger och världen kring det. Flera dagar i sträck gick jag och knaprade piller.

Det slutade med att det blev polispådrag. Pikébussar med polishundar och poliser med automatvapen åkte hem till mig och mina kompisar efter att fått in ett tips. Jag minns den kvällen som om det var igår, allt var kaos. Det slutade med att jag fick gå och lämna urinprov i några veckor. På mottagningen jag gick till försökte vi prata om hur jag skulle komma ifrån drogerna. Jag ljög för dem och sa att jag hatade det och aldrig kommer fortsätta med det. När jag egentligen satt och längtade efter att få gå och stoppa i mig knark. Efter mitt sista urinprov på mottagningen hämtade min kompis mig och vi åkte direkt och köpte droger, den här gången andra sorter.

Det gick inte ens en dag utan att jag använde någon drog. I flera månader pågick detta. Sedan började jag i gymnasiet. Jag brydde mig inte om skolan eller mina nya klasskompisar. Trots strikta regler om droger på skolan kunde jag knappt vänta tills skolan slutade varje dag för att sedan åka och köpa. Mitt missbruk blev värre och värre. Helt ärligt så minns jag knappt den första terminen av gymnasiet. Ungefär ett år efter jag testade för första gången hade jag gått på väldigt många olika droger. Min 16-årsdag kommer jag inte ihåg. Hela min släkt hade kommit över för att fira mig. Jag skäms så jävla mycket. Senare slutade det med att jag fick åka till sjukhus.

Jag minns hur min mamma satt vid sidan av sjukhussängen och bara kollade på mig. Det kommer jag aldrig glömma. Tårarna i hennes ögon och hennes skrik från dagen innan. Det ekar i huvudet på mig. Jag var helt vilse... visste inte vem jag var längre. Så många relationer förstörda.

Helt förstörd själv fick jag gå till samma mottagning igen under en ännu längre period, frivilligt. De visste nog att jag skulle komma tillbaka. Det gick bra ett tag och jag började gå på Anonyma Narkomaner-möten varje dag. Det fungerade också. Men efter någon enstaka månad tog jag återfall och jag arbetar fortfarande idag med att bli frisk trots flera återfall och förmodligen kommande återfall. Jag skulle aldrig rökt hasch eller svalt det där pillret.

/ Anonym narkoman

Till toppen av sidan