Kär i fel person

Jag går i en dramagrupp efter skolan. När den slutade senaste gången så slog jag följde med en tjej som skulle med ett tåg istället för att gå och möta upp min kille och hans kompisar. Det var romantiskt. Vi gick där i regnet och lyssnade på hennes störda och tragiska musik i hennes hörlurar och gick väldigt nära varandra, medan de andra pratade i bakgrunden, men jag kunde inte höra ett ord bra av vad de sade.

När vi kom ner dit hade jag inget bättre för mig så jag väntade där med henne på tåget. Det var då det hände. Där på perrongen, det var som en våg, en helt ny känsla som sköljde över mig. Där och då blev jag kär. Det var en pirrande känsla i hela min kropp och jag lade märke till varenda liten kvadratcentimeter av den.

Jag andades högt. Ja, jag kunde till och med höra mina hjärtslag uppe i huvudet och jag behövde all min ansträngning för att inte göra något drastiskt. Sedan, efter ett tag, fick vi reda på att tåget var försenat så vi gick in i en hyfsat varm och torr busskur med en kraftig imma på rutorna. Jag hade nog varit ganska nära eller något. Hon är lesbisk och jag är pansexuel och en annan i vår grupp är trans, så det kom liksom lite på tal, men sedan berättade hon på ett ganska irrelevant sätt att hon hade en flickvän.

Jag visste ändå exakt hur jag kände för henne även fast jag aldrig känt det förrut. Inte ens med min pojkvän, och det var då jag mådde så dåligt att jag skrev till min kille samma kväll och erkände, men jag sade att det bara var en crush.

Dagen efter var jag knappt i skolan för att jag mådde dåligt men dagen efter den på morgonen, kom en tjej i min klass fram till mig och några andra vid ett bord och frågade hur man visste att man var kär. Hon är en av de som brukar skratta åt killarna i klassen som uttrycker sig på ett elakt sätt med hjälp av homofobiska skällsord, så jag ville inte säga rakt ut, men jag tänkte det. Jag tänkte: När du ser henne i ögonen så stannar hela världen upp hon är det enda som finns. När hon inte lyser som en solstråle vill du hålla henne nära och säga att allt kommer att bli okej och när hon pratar vill du sluka hela hennes väsen genom att lyssna på henne och kyssa henne samtidigt. Du vill krama henne. Det är en pirrande känsla i hela din kropp och du lägger märke till varenda liten kvadratcentimeter av den. Du andas högt. Du kan höra dina hjärtslag uppe i huvudet och du behöver all din ansträngning för att inte göra något drastiskt. För att hålla dig lugn och om du behöver bocka av allt på den här lista för att veta då är du inte kär. Inte på riktigt. Att vara kär är både vackert och hemskt. Samtidigt som att det är den härligaste känslan någonsin så vill du samtidigt bara ta den och kasta den i soporna. Hur dåligt jag än mår över hur jag känner så skulle jag inte byta ut det mot något i världen och hur det går sen det tar jag som det kommer, för även om jag lever i en drömmarnas värld just nu vill jag inte vakna. Jag vill slumra lite till, och hur det går sen det tar jag då.

/Amors 14:åriga offer