Panik - lämna sidan!

Våga vara rebell

Det är svårt att inte uppfylla folks perspektiv. Det var det för mig i alla fall. Ända sedan jag var liten så har min egen familj varit på mig med en massa saker som jag blev tvungen att försöka lösa. Vilket var väldigt jobbigt.

Det var allt från att ha väldigt många vänner, till att ha de bästa betygen i klassen och lösa vuxenproblem. Jag var dum och försökte så hårt att vara den bästa. Jag skippade många måltider under en period och satt istället och försökte plugga. Men det kvittade hur mycket jag försökte. Det blev aldrig tillräckligt. Jag fick de sämsta betygen i klassen. Under hela högstadiet var jag tvungen att stå upp för mig själv för att kunna klara mig.

Sedan har vi mina skilda föräldrar. Det har alltid lagt skulden av deras problem på mig. Sedan jag var ungefär 10 år gammal. Jag var alltid där och försökte få dem att bli sams, eller att de inte bråkar mer, men de blev alltid arga på mig. Och om jag inte la mig i deras problem blev de också arga. Det kändes fruktansvärt.

Jag började att sätta mer press på mig, till den punkten att jag nästan svimmade på skoltid. Jag valde att ''byta'' namn. Jag föredrar att folk kallar mig något annat än mitt riktiga namn. Jag gjorde det först för att uppfylla min familjs dumma önskningar om att ändra mig själv. Fast nu efter flera år att jag valde det så känns det mer lätt i axlarna. För nu är jag en person som alltid försöker ändras. Inte för att de säger till mig, utan för att jag känner att det är rätt.

Jag har inte så många vänner, och det är fine. Jag är nöjd med de vänner jag har. Mina betyg har blivit lite bättre, men jag är ändå nöjd med det jag har lyckats med. ''Du är annorlunda'' brukar de säga. Det är det jag har lärt mig under de här senaste åren. Inte låta folk kontrollera mig. Vara rebell och gå emot deras förhoppningar och stora krav. Vem vill vara ''normal'' egentligen?

Till toppen av sidan