Tur att jag har min syster
När jag gick i sjuan så mådde jag som värst, iallafall när jag bodde hemma hos min pappa. Varje kväll när jag och min storasyster skulle gå till sängs så hörde vi alltid våran pappa bråka med hans dåvarande sambo.
Jag brukade alltid gå in till min syster när det skedde och vi sa alltid till varandra: "hoppas att de inte slåss", "hoppas att de inte gör slut" och "jag är rädd". Men sedan gick jag och försökte sova igen. Ibland gick det och ibland inte för jag kände mig aldrig trygg, var orolig och hade alltid en klump i magen.
Deras bråk var aldrig något som vi pratade om, för jag och min syster vågade aldrig ta upp det. De fortsatte likadant varje kväll i månader, jag brukade trösta mig med att jag bara behövde vara där varannan vecka. Jag vågade heller inte ta upp det med mamma, jag och min syster hade varandra.
En natt så hörde jag en smäll. De började slåss, skrika på varandra och de kastade saker. Några dagar senare så satt jag, min syster och min pappas dåvarande sambo inne på mitt rum, det var då min syster upptäckte blåmärken på henne och jag minns att hon frågade om de var ifrån pappa.
Blåmärkena var formade som om att min pappa hade greppat ett tag med sin ena hand om hennes arm. Att det blev blåmärken efteråt är ju bara ett tecken på hur hårdhänt han var. Denna händelse anmäldes utav pappas dåvarande sambo. Jag och min syster fick sedan gå till socialen några gånger för att prata om detta och det var riktigt jobbigt. Att få sitta och prata om en händelse som är hemsk och att min pappa var "brottsling" i det, speciellt eftersom att jag var "pappas prinsessa".
Jag fick börja gå hos en kurator mot min vilja men min mamma sa att det kunde bli bra. Helst just då hade jag velat bo hos en fosterfamilj endast för att komma bort ifrån allt. Jag var ofta ledsen i skolan och ingen visste varför förutom min mentor och min absolut bästa vän.
Eftersom att ingen visste varför blev jag utstött och de sa att jag bara sökte uppmärksamhet. På sätt och vis så gjorde jag nog det, det var ju en jobbig period och ingen hemma frågade hur jag mådde. Hemma hos pappa var det heller ingen som frågade förutom min syster som förstod hur jag mådde likaväl som jag förstod henne. Det är tur att jag har min syster, för annars vet jag inte vart jag skulle ha varit idag!
/ Tjej 17år