Jag har en superhärlig klass trots all nervositet i början

 

Jag vet att många mår dåligt över gymnasiestarten (1:orna) så det här är till er. Ända sen jag började nian hade jag haft en klump i magen när jag tänkte på att jag skulle gå gymnasiet. 9:an flög förbi och sommarlovet med. Jag hade mått skit hela sommarlovet. Haft mycket ångest och blivit så sjukt stressad av tanken på att jag ska börja i en helt my klass.

Alla hade peppat mig och sagt att ”det är en nystart! Du kan bli exakt vem du vill!” Men jag kunde bara tänka negativt. Jag försökte lyssna på alla andra som var positiva men det var så svårt. Det kändes så märkligt att jag skulle byta om med främlingar efter idrotten.

Att jag, den lilla blyga och tysta tjejen skulle försöka skaffa nya vänner, hade ingen från min gamla klass som jag skulle gå med. Jag valde naturlinjen och kände mig rätt nöjd med det valet men efter första dagarna började jag tveka. Jag var ju så skoltrött från 9:an och hade knappt någon motivation.

Jag vill ju inte misslyckas, så vad är det för mening och gå om man ändå inte har motivationen? Första dagarna är alltid värst. Man ska ge ett bra intryck och försöka hitta vänner. Jag var så orolig att jag inte skulle kunna prata med någon eller om jag skulle sitta ensam i matsalen. Men dagen kom och alla var jättesnälla.

Allt de vuxna hade sagt om att alla är i samma sits stämde helt. Alla var nervösa, alla var osäkra, alla ville skaffa vänner. I början var det lite småstelt eftersom alla var så nervösa men det löstes upp snabbt och sen kände man nästan alla. Nu går jag i andra ring och har det sjukt bra. Har en superhärlig klass där man absolut inte kan tro att vi bara känt varandra i ett år.

Så ni som nu ska eller har börjat 1:an. Ta det lugnt, ni klarar det. Och om det är lite jobbigt och nervöst i början så kommer ni alla känna er mycket mer bekväma med varandra efter några veckor.

/ Johanna, 17

Till toppen av sidan