Jag är riktigt lycklig för att jag fick hjälp för min OCD

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre.

"Va? Nej, nu har hon fel... Mitt rum ser ut som ett bombnedslag. Jag brukar som högst dubbelkolla att jag låst dörren och jag tvättar inte händerna så noga. Jag kan väl inte ha... OCD?" Så kände jag efter att ha fått min diagnos, och det dröjde flera månader innan jag insåg att min psykolog faktiskt hade rätt.

Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

I mitt huvud försökte jag bevisa för mig själv att min tanke inte stämde, t.ex. genom att gå igenom gamla minnen eller försöka framkalla känslor för att inse att de inte fanns. Problemet var att när jag väl fått en tanke räckte det inte med att "lösa" problemet en gång, utan gång på gång kom tanken tillbaka och tvingade mig att stanna upp och göra om hela den mentala processen.

När det var som värst kunde jag spendera 4-5 timmar per dag på en enda tanke, och då hade jag oftast 2-3 tankar parallellt, men ångesten var konstant. De flesta tankarna var skamliga, privata eller hemska, saker jag egentligen inte alls ville berätta. Men jag började hejdlöst dela med mig om mina tankar, något som även började ta mycket av pappas tid, samtidigt som relationen till min mamma blev sämre.

Sommaren efter 8:an var den jobbigaste i mitt liv. Mot slutet av sommaren hade jag levt med konstant ångest i snart ett halvår. Jag hade spenderat hela lovet ensam i mitt huvud eller panikgråtandes inför min pappa och jag trodde bokstavligen talat att jag var på väg att bli allvarligt psykiskt sjuk.

Samtidigt som jag längst inne ville leva kändes det som att jag inte förtjänade att leva, de tankar som så länge målat upp mig som ett monster började bli min verklighet. I början av 9:an träffade jag för första gången en psykolog. Jag fick knappt fram ett ord för att jag grät så mycket. Jag skämdes och var helt säker på att bli inspärrad på sjukhus. Istället började hon förklara vad Tvångssyndrom, OCD, var. Jag fattade inte. Mitt problem var ju att jag var galen, jag var skurken, men när hon efter flera möten lyckades övertala mig att lita på henne blev det min vändning.

Genom att lita på henne lärde jag mig att lita på mig själv igen, att kunna skilja på vilka tankar som faktiskt var falska och att inte låta mig själv påverkas av dem. Jag var tvungen att sluta prata med min pappa, vilket var jobbigt, men gjorde mig mer självständig. Länge vaknade jag på morgonen och hatade att behöva gå igenom en till dag, men jag accepterade att låta läkningen ta tid, och idag kan jag säga att jag anser mig fri från min sjukdom. Min OCD har förändrat mig från grunden, men idag står jag här och känner mig uppriktigt lycklig.

 

/Tjej, 19 år