Alternate Text

Intervju: Så funkar ett stödcenter

UMO har varit på besök på ett så kallat stödcenter. Dit kan unga som har utsatts för brott kan komma för att få stöd och hjälp för att må bra igen efter brottet.   

I Eskilstunas stora polishus finns en dörr som det står ”Stödcenter” på. Bakom dörren finns ett rum med två skrivbord, en soffa och några stolar runt ett litet bord. På en av väggarna är färgglada pappersfåglar uppsatta.

På väggen mittemot sitter en karta över staden med en massa knappnålar i. Det är alla ställen där det har skett brott. På bordet står en liten korg med godis. Rummet är Ing-Mari Larssons och Mia Medströms. De är socialsekreterare. Här träffar de unga som har utsatts för brott.

Vad är Stödcenter?

Den som har varit med om ett brott behöver ofta prata om det för att börja må bättre. Man kan ha frågor om sånt som polisanmälan, rättegång och skadestånd. På en del ställen finns särskilda stödverksamheter för unga. Och i hela landet finns så kallade brottsofferjourer.

När kan man komma till er?

- En del kommer i kontakt med oss redan samma dag som brottet har skett, men oftast tar det några dagar. För en del dröjer det lång tid.

Hur kommer man i kontakt med er?

- Vi skickar ett brev till den som har blivit utsatt för ett brott och gjort en polisanmälan. I brevet berättar vi att man kan komma hit. Ibland ringer vi. Sen får den som har varit med om brottet själv välja om hen vill kontakta oss för att bestämma en träff, eller kanske för att få veta mer om vad vi kan hjälpa till med.

- Ibland berättar den polis som tar emot anmälan, att Stödcenter finns. Det kan också vara någon i skolan, till exempel kuratornsom hjälper personen att kontakta oss.

Hur går det första mötet till?

- Mötet är oftast hos oss, men vi kan också träffas i skolan eller på något annat ställe. Före första träffen tar vi reda på vad som händer i den utredning som handlar om brottet. Eftersom vi jobbar i polishuset kan vi prata direkt med den polis som har hand om utredningen.

Vi brukar börja med att berätta om vad Stödcenter är för något, alltså vad vi kan hjälpa med och vilka vi är. Och så får personen prata om hur hen mår just nu, och om sina egna funderingar. Första gången har många en förälder med sig. Det går också bra att ta med en kompis, som väntar utanför eller följer med in.

Vad händer sen?

- Vi pratar om det som har hänt, om brottet. Och så pratar vi om hur personen mår nu. Alla som kommer hit ska få tid att prata om sina tankar och funderingar. Vi kan också berätta om praktiska saker som läkarundersökning och hur det funkar med skadestånd. Vi är inte rädda för sånt som kan vara obehagligt, utan lyssnar och bryr oss.

- Vi brukar ge en ”läxa” till den som kommer till oss: att skriva ner sin berättelse. Att sätta ord på det som har hänt är ett bra sätt att få det ur sig. Det är också bra för att komma ihåg senare, ifall det dröjer tills det blir rättegång.

- Andra gången är det vanligt att personen får berätta hur det känns att läsa det som hen har skrivit. Är hen arg, ledsen, rädd eller något annat? Många har en massa känslor på samma gång, andra känner knappt något alls.

- Det kan vara jobbigt för alla i en familj att någon utsätts för brott. Vi brukar diskutera hur man ska prata om brottet hemma och vad föräldrar eller andra vårdnadshavare kan säga och göra. Man kan komma överens om vad som är ett lagom stöd, inte för lite men inte för mycket så att det känns som tjat.

Vad kan man kan göra och tänka för att må bättre?

- På pappersfåglarna som är uppsatta på väggen står olika tips. Några exempel är att äta choklad, träffa en kompis, gå en promenad och att bada skumbad. Alla som har varit här har fått skriva saker som gör dem glada. Det kan vara intressant att läsa, och roligt att få sätta upp sitt eget tips.

Annat som man kan göra på Stödcenter eller som man kan göra själv för att må bättre:

  • Tänka på det som är positivt i ens liv, stora och små saker. Göra saker som man mår bra av. 
  • Man kan göra en så kallad nätverkskarta. Man skriver sitt namn på ett papper och sen olika personer som är viktiga för en. Det kan vara alltifrån en kompis som är viktig varje dag, till en morbror som man träffar sällan eller någon som man kanske bara har kontakt med på nätet. De som gör en sån nätverkskarta brukar märka att de har många fler personer än de först trodde. Personer som kan vara ett stöd på olika sätt. 
  • Med tiden brukar man kunna märka små positiva förändringar i hur man mår. Sånt ska man komma ihåg att vara glad för, de är steg i rätt riktning.

Hur många gånger träffar man er?

- En del tycker att det räcker att träffa oss en gång. Då brukar vi höra av oss efter ett tag, för att fråga hur personen mår. Andra kommer många gånger. En gång i veckan eller varannan vecka är vanligt.

Måste föräldrarna få veta att man går dit?

- När den som har utsatts för brottet är under 18 år får föräldrarna automatiskt veta vad som har hänt. Polisen berättar det för dem. Då skickar vi vårt brev till den unga och hens vårdnadshavare. Vi löser det på något annat sätt de gånger det inte funkar att prata med föräldrarna. Det kanske finns någon kompis, släkting eller annan vuxen som kan följa med i stället.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Moa Lindholm
  • Fotograf:

    Moa Lindholm