I Eskilstunas stora polishus finns en dörr som det står ”Stödcenter” på. Bakom dörren finns ett rum med två skrivbord, bokhyllor, en soffa och stolar runt ett litet bord. På en av väggarna är färgglada pappersfåglar uppsatta. På väggen mittemot sitter en karta över staden med en massa knappnålar i, det är alla ställen där det har skett brott. På bordet står en liten korg med godis. Rummet är Ing-Mari Larssons och Mia Medströms, och här träffar de unga som har utsatts för brott som polisanmälts.
Vad är Stödcenter?
Om man har utsatts för ett brott behöver man ofta prata om det för att börja må bättre. Och man kan ha många frågor, om sånt som polisanmälan, rättegång och skadestånd. På en del ställen finns särskilda stödverksamheter för unga, som Stödcenter, och i hela landet finns så kallade brottsofferjourer.
Ing-Mari och Mia är socialsekreterare och inte poliser, men tycker att det är bra att ha sin arbetsplats i polishuset. De kan snabbt få reda på hur det går i en viss polisutredning, och de kan påminna poliser om att berätta om Stödcenter vid brott där unga är inblandade.
Hur kommer man i kontakt med er?
- Om man har blivit utsatt för ett brott och gjort en polisanmälan, får man ett brev från oss där vi berättar att man kan komma hit. Ibland ringer vi. Sen får man själv välja om man vill kontakta oss för att bestämma en träff, eller kanske för att få veta mer om vad vi kan hjälpa till med.
- Det kan också vara så att en polis som tar emot anmälan berättar om Stödcenter. Eller så kan det vara någon i skolan, till exempel kuratorn, eller en förälder som får veta att man har varit med om ett brott och hjälper en att kontakta oss.
Hur går det första mötet till?
- Mötet är oftast hos oss, men om man inte vill det kan vi träffas i skolan eller på något annat ställe. Före första träffen tar vi reda på vad som händer i den utredning som just den personen är med i. Eftersom vi jobbar i polishuset kan vi prata direkt med den polis som har hand om utredningen.
Vi brukar börja med att berätta om vad Stödcenter är för något, alltså vad vi kan hjälpa med och vilka vi är. Och så får man prata om hur man mår just nu, och om sina egna funderingar. Många har en förälder med sig första gången. Det går också bra att ta med en kompis, som väntar utanför eller följer med in.
Hur långt efter brottet kan man komma till er?
- En del kommer i kontakt med oss redan samma dag som brottet har skett, men oftast tar det några dagar. För en del dröjer det lång tid.
Vad händer sen?
- Vi pratar om det som har hänt, om brottet. Och så pratar vi om hur man mår nu. Man får tid att prata om sig själv här. Vi kan också berätta om praktiska saker som läkarundersökningar och om hur det funkar med skadestånd. . Vi är inte rädda för att fråga om sånt som kan vara obehagligt, utan lyssnar och bryr oss.
- Vi brukar ge en ”läxa” till den som kommer till oss: att skriva ner sin berättelse. Att sätta ord på det som har hänt är ett bra sätt att få det ur sig, och att hitta sätt att gå vidare. Det är också bra för att komma ihåg senare, ifall det dröjer tills det blir rättegång.
- Nästa gång man kommer får man berätta vilka känslor man har när man läser det man har skrivit. Är man arg, ledsen, rädd eller något annat? Man kan känna en massa känslor på samma gång, eller inget alls.
- Det kan bli jobbigt för alla i en familj att någon utsätts för brott. Vi brukar diskutera sånt som hur man ska prata om brottet hemma och hur föräldrar eller andra vårdnadshavare ska bete sig. Man kan till exempel komma överens om vad som är ett lagom stöd, inte för lite men inte för mycket så att det känns som tjat.
Vad kan man kan göra och tänka för att må bättre?
- På pappersfåglarna som är uppsatta på väggen står olika tips, några exempel är att äta choklad, träffa en kompis, gå en promenad och att bada skumbad. Alla som har varit här har fått skriva saker som gör dem glada. Det kan vara intressant att läsa, och roligt att få sätta upp sitt eget tips.
Annat som man kan göra på Stödcenter eller som man kan göra själv för att må bättre:
- Tänka på det som är positivt i ens liv, stora och små saker. Vad kan jag göra för att må bättre, och med vem?
- Man kan göra en så kallad nätverkskarta. Man skriver sitt eget namn på ett papper och sen olika personer som är viktiga för en på något sätt runt omkring. Det kan vara alltifrån en kompis som är viktig varje dag, till en morbror som man träffar sällan eller någon som bor långt bort och som man kanske bara träffar på internet. Om man gör en sådan nätverkskarta brukar man märka att man har många fler personer än man först trodde, som man kan vända sig till.
- Med tiden brukar man kunna märka små positiva förändringar i hur man mår. Sånt ska man inte glömma att vara glad för, de är steg i rätt riktning.
Hur många gånger träffar man er?
- En del tycker att det räcker att träffa oss en gång. Då brukar vi höra av oss efter ett tag för att höra hur man mår. Andra kommer många gånger, en gång i veckan eller varannan vecka. En del vill bara komma tillbaka om det blir rättegång, inte om deras fall läggs ner.
Måste ens föräldrar få veta att man har kontakt med stödcenter
- Om man är under 18 år får föräldrarna automatiskt reda på om man har blivit utsatt för brott, av polisen. Och vi skickar vårt brev till den unga och hans eller hennes vårdnadshavare. Om det inte går att prata med föräldrarna får vi lösa det på något sätt. Det kanske finns en annan släkting eller vuxen som man litar på som man kan ta med sig till exempel.
