Att ta hjälp

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Tänk på att de som jobbar där är vana vid att hjälpa ungdomar, bland annat med pinsamma frågor. Det är deras jobb, och jag måste säga att de gör sitt jobb förvånansvärt bra.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.