Självmordstankar

Ibland kan livet kännas hopplöst. Många har nog någon gång tänkt tanken att de inte orkar leva längre. Om man själv eller någon i ens närhet har tankar på självmord ska man söka hjälp. Även om det just nu känns omöjligt, finns det alltid andra utvägar och hjälp att få.

Illustration av en ung person som säger till en äldre person: Nu kommer de där mörka tankarna igen. Den äldre svarar: Vad bra att du berättar det.

Att tänka på självmord är inte samma sak som att man verkligen vill dö. Många har självmordstankar någon gång under livet. Det är mindre vanligt att göra handlingen, att ta sitt liv. Men tyvärr händer det ibland. Därför ska tankar på självmord alltid tas på allvar, oavsett om det är man själv eller någon annan som har dem.

Börjar ofta med någon kris

Att man tänker att man inte vill leva längre kan bero på många olika saker. Ofta börjar tankarna i samband med någon särskild händelse eller kris, som att någon dör, att ett förhållande tar slut.

Det kan också vara att man har bråkat med någon eller att man upplever motgångar eller misslyckanden, kanske under lång tid. Ibland kan det vara så att man har tvingats till sexuella handlingar eller utsatts för kränkningar och nedvärderingar.

Om man mår psykiskt dåligt under en längre tid, kan man få tankar på att ta livet av sig. Om någon i ens närhet har tagit sitt liv eller pratar om att göra det, kan det också påverka en.

Det kan också handla om att man har blivit illa behandlad eller hotad. Kanske skäms man över något man själv har gjort, och ångrar sig efteråt. Ibland kan sånt få en att tycka att allt känns hopplöst. 

Kanske tänker man på självmord som en lösning. Men det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns andra utvägar!

Missbruk och psykiska problem kan öka risken

Om man missbrukar alkohol, droger, mat eller något annat kan det förstärka tankar på att inte tycka om sig själv. Kanske tycker man då att allt känns meningslöst. Olika psykiska problem eller att ha det svårt socialt kan också öka risken för självmordstankar.

Man kan behöva hjälp att orka leva

Om man har tankar på att ta livet av sig är det vanligt att man tänker att inget kan bli bättre, att det är kört. Men livet förändras hela tiden. Det finns många som har haft självmordstankar tidigare i livet, men som har blivit av med dem, och som i efterhand har svårt att förstå tankarna.

När det känns som om man inte orkar leva längre kan man behöva hjälp att orka, av någon som kan lyssna och hjälpa en att se situationen på andra sätt. Det finns hjälp att få och man har rätt att få den!

Om man inte orkar ta kontakt själv, kan man be en vän, anhörig eller någon annan vuxen om hjälp. Det är bra att göra det så fort som möjligt, för att komma ur negativa tankar och ensamhet.

Man kan kontakta någon som arbetar med unga, som en kurator på en ungdomsmottagning, elevhälsan, studenthälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). De är vana att träffa unga som mår dåligt.

Man kan också prata med någon annan vuxen som man litar på, det viktiga är att man inte är ensam med sina svåra tankar.

Det finns också hjälplinjer som man kan ringa, där kan man vara anonym om man vill. Vissa av dem har möjlighet att svara dygnet runt.

Om man känner att man mår väldigt dåligt och vill ha hjälp så fort som möjligt ska man ringa 112 eller söka hjälp via en psykiatrisk akutmottagning.

Vad kan man göra själv?

Det finns en del saker som man kan tänka på:

  • Det är viktigt att man inte isolerar sig med sina tankar utan att man försöker bryta sina känslor av hopplöshet genom att prata med någon. Det kan vara någon i ens närhet som man litar på, en kompis eller släkting.
  • Om man behöver professionell hjälp - till exempel av en psykolog - och inte orkar ta den kontakten själv, kan man be om hjälp med det.
  • Även om det känns svårt är det bra att försöka att vara vaken på dagarna och sova på nätterna. Det är viktigt att få dagsljus på sig. 
  • Det är bra att komma ut och röra på sig och göra saker man brukar tycka om att göra. Att umgås med andra som inte är nedstämda är också viktigt. 
  • Om det känns svårt att komma på något att göra, för att det mesta känns meningslöst, kan man försöka att ändå göra sånt man tidigare brukade tycka om.

Om någon annan pratar om självmord

Det är jobbigt att se någon i sin närhet må dåligt. Att få höra att personen har tankar på självmord kan göra att man känner sig orolig och rädd. Kanske säger personen att man inte får berätta det för någon. Men en sån hemlighet ska ingen behöva ha. Man kan själv behöva prata med någon.

Det är inte ett svek att berätta för en vuxen om någons självmordstankar. Tvärtom kan den vuxne se till att personen får den hjälp som behövs. Det kan rädda liv.

Man ska inte själv försöka bedöma hur pass allvarlig situationen är, det ansvaret ska någon professionell ha. Man kan alltid ringa till en psykiatrisk jourmottagning och få stöd. Om man redan har kontakt med någon professionell kan man kontakta den personen.

Här är några saker man kan göra om någon i ens omgivning pratar om självmord:

  • Finnas där, lyssna och fråga om det är något man kan göra för att hjälpa. Kanske vill personen att man tar reda på vilken professionell hjälp som finns, eller tar den första kontakten? Man kan också erbjuda sig att följa med.
  • Prata med någon annan om personens situation, för att få råd om hur man kan göra. Det kan man alltid göra, utan att nämna namn.
  • Ringa en hjälptelefonlinje för råd om vad man kan göra. Om man vill kan man vara anonym.
  • Om det är en förälder eller annan vuxen som pratar om självmord, är det viktigt att någon annan vuxen får veta det så att man inte blir ensam med oron. Man ska inte behöva hålla en sån hemlighet för sig själv.
  • Man kan antingen ringa anonymt till en telefonlinje för att be om råd eller kontakta någon som arbetar med unga, till exempel en kurator på ungdomsmottagningen, elevhälsan eller studenthälsan.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Moa Lindholm
  • Faktagranskare:

    Maria Zetterqvist, psykolog och psykoterapeut, Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset, Linköping
  • Illustratör:

    Cecilia Birgerson Nordling