Att ta hjälp

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Jag är mycket gladare nu och har vänner som jag kan prata med. Min psykolog har hjälpt mig så otroligt mycket med mina problem.

Jag började må dåligt på riktigt, tillslut hamnade jag i en depression. Jag tappade aptiten och gick ner i vikt. Jag drog mig undran från kompisar och fritidsaktiviteter, jag fick oftare migrän och magont. Jag hade även tankar "Vad är det för mening med livet om jag ändå ska må såhär?" Eller " Allt blir bättre om jag dör". Och jag skämdes över det. Jag skämdes något så fruktansvärt över mina tankar. Jag började även dra mig undan från familjen. Jag längtade tills kvällarna då jag kunde vara själv och ingen pratade med mig.

Det är inte någon skam i att söka hjälp, det är rent av modigt! DU förtjänar att må bra, även om det inte alltid känns så.

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

Jag satte mig i den där gynstolen med benen uppåt men det kändes inte bekvämt. Då frågade jag om jag kunde få ta min mobil så att jag kunde känna mig säkrare, och det fick jag.

Jag har varit med om många bra saker, men också många jobbiga. Mina föräldrar skilde sig för ett år sen och sen dess till idag har jag problem. Jag har gråtit mig till sömns i två månader.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.