Våld & kränkningar

Jag skakade. För att ni ska förstå har jag arbetat med en teatergrupp med barn som har nån form av hjärnskada eller liknande. Och jag har varit så arg när jag hörde vad A sa. Jag har varit så arg att jag började stor böla. Blev varm i kroppen och knöt näven. Tror nog aldrig jag har blivit så arg nån gång. Att säga så till nån är för mig lika fel som att mörda nån. Jag vände på huvudet och spände in mina ögon i hennes och höll kvar den där. - Vad säger du? Hur har du ens mage att uttala dig så? Sa jag. - Du, lägg dej inte i detta! Inte din sak att lägga dej i! svarade A.

Nu skulle jag vilja berätta om att jag är adopterad, från Lesotho. Till en början när jag var liten gillade jag faktiskt och prata om det. För jag gillade att folk frågande mig. Men sedan i den ålder jag är nu, känns det som en kränkning.

Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.

En kille i min klass har varit väldigt högljudd och utmärkt sig sedan första dagen. Han har varit långt innanför min personliga gräns flera gånger... I början tänkte jag bara ”att det är såhär det är att börja högstadiet”. Men jag har bestämt mig. Jag ska berätta för en lärare!

Jag vill råda folk att inte skicka bilder på könsorgan om ingen har frågat efter det, för det kan ärra en person för resten av livet. Jag vet inte hur jag ska få ut bilden ur huvudet.

Redan på daghem började det här med retandet, mobbningen följde inte långt efter.