Jag vill kunna prata känslor med andra killar, men hur?

Hej! Ska gå rakt på sak. Jag har haft en bra barndom med en bästavän som jag sakta glidit ifrån. Jag har inte tänkt på det så mycket eftersom att jag fått andra bra vänner. Nu när jag precis börjat i gymnasiet har jag det jättekul i skolan. Har flera vänner där som jag skämtar och skrattar med varje dag.

Grejen är den att utanför skolan känner jag mig extremt ensam. Jag har flera vänner som jag spelar med och några som jag umgås med men ingen nära vän. Jag pratar nästan aldrig med min familj om saker som rör känslor.

Nu i tonåren har jag funderat mycket på barndomen och hur min framtid kommer se ut. Det gör mig osäker, orolig och nedstämd. Jag har verkligen ingen att prata med och jag känner mig extremt ensam.

Normen som rör oss killar om att man inte brukar prata känslor med sina kompisar har också påverkat mig. Vet inte om det finns någon lösning men kände att jag behövde skriva av mig.

Känner nån igen sig? Har ni några tips? 

/David

• Känner igen mig, själv är jag ung, just nu är jag 14 år och känner typ ingen som är lugn någonstans i min ålder iallafall. Försöker hitta vänner men då är det alltid äldre personer över 08or eller typ 10or, däremot har jag en del vänner som är 10or och dem är relativt lugna men långt ifrån mig.
  /09a
• Jag känner igen mig har känt lite samma men nu under gymnasiet har jag lärt känna några tjejkompisar som jag kan prata med men kan verkligen relatera till dina dina tankar! Har inte heller pratat känslor nästan alls mina killkompisar!
  /Kille år 2 på gymnasiet
• Känner likadant
  /18
• Jag känner igen mig i att inte ha någon riktigt nära vän som man alltid kan snacka med. Jag vet att det kanske är svårt att se nu, men bara för att du inte har någon just nu betyder det inte att du aldrig kommer få någon. Man kan inte påverka allting här i livet men om du är trevlig och öppen mot nya människor så ökar chansen att du finner en fin vän. Om du verkligen behöver prata med nån så kan du prata med en kurator om känslorna, de kan hjälpa dig med hur du ska hantera ensamheten.
  
  Jag förstår verkligen vad du menar, det är inte kul att känna sig ensam, men kom ihåg att du inte är värdelös bara för det. Allas liv ser olika ut. En del har flera vänner, en del inte så många. Men det betyder inte att det är nåt fel på en! Hoppas du finner en kille som kan prata känslor, eller nån annan fin människa oavsett kön <3
  /Mangon
  
• Jag känner igen mig så mycket i det här. Jag har också precis börjat gymmnasiet och blir nere jag har liksom ingen vän man kan prata med hur man känner. Bara folk man kan prata ytligt med. Sen har jag faktiskt vänner jag kan prata med men vi har liksom inte den relationen. Jag saknar en riktig vän man kan säga allt till. Tyvärr har jag inget svar på din fråga. Men om du är nära dina föräldrar kanske du kan snacka lite med dem. Kanske inte om allt men lite känslor mvh.
  /Kille 16år
• Du är verkligen inte ensam om det! Jag har aldrig riktigt kunna prata känslor med killar heller, försöker jag är de bara elaka. : ( Vill jag prata känslor har jag alltid fått gått till tjejer istället, men det krävs att det är snälla tjejer då.
  /kille, 20
  
• Hej , jag är tjej men känner igen mig lite , när jag kände mig nedstämd och ensam och behövde prata kändes det som jag inte kunde för att de kan tycka det är konstigt. Och jag har haft svårt att lita på andra. Men hur som helst när jag kände mig nere så chattade jag med okända. 
  
  Jag började prata med nån som jag kunde va helt öppen med och personen kände inte mig och jag kände inte hen. Men fick ut mycket och behövde inte ora mig vad andra tycker. Men såklart ska man va försiktig för det finns snuskiga människor där. Men ibland kan man hitta rätt person, och det kan oftast vara lättare att prata på nätet än ansikte mot ansikte , hoppas det kan va till nån hjälp.
  /Tjej/16
• Fy fasen vad jag känner igen mig! Jag har visserligen precis gått ur gymnasiet men allt det där låter bekant. Jag har för det mesta glidit ifrån min äldsta barndomsvän, känner mig också rätt ensam på fritiden (är rätt introvert/har svårt för att socialisera och lära känna nytt folk). Är orolig för framtiden ibland och pratar i princip aldrig med min familj om känslor. Jag har en killkompis jag pratar med om hur jag känner mig, men väldigt sällan, så går mest runt med massa känslor.
  
  Mitt tips är att om du har någon kompis som själv vill prata om sitt mående så kanske du kan fråga dem om du själv kan prata med dom om hur du själv mår eller om du märker att någon är deppig någon dag, så kan du fråga vad det gäller så kan ni komma in på det spåret lättare. Alla borde vara positiva till sådant för det är extremt viktigt och det är inte hållbart att bära runt på sina känslor själv.
  
  Även om många verkar glada hela tiden så tror jag att alla bär runt på några jobbiga tankar och problem som de gärna vill prata om. Så du är verkligen inte ensam! Sedan om du har några tjejkompisar så kanske du kan prata med dem också (tror tjejer generellt kan vara lite mer öppna för sådant, inom vissa kretsar i alla fall).
  
  Du kommer nog märka att medans man går gymnasiet så förändras man väldigt mycket, särskilt emotionellt, så även om det är jobbigt nu tror jag att det kommer bli lite lättare framåt! Vet inte hur mycket detta hjälper men hoppas det gör något i alla fall :)
  /Göteborgare utan dialekt
  
• Jag tror att majoriteten av killar känner sig lika där. Men för att må bättre måste man bryta normen och prata om hur man känner. Om dina vänner bara gör dig till åtlöje så måste du förklara hur allvarligt det verkligen är. Om de vägrar lyssna så måste du prata med en vuxen du litar på.
  /Elias
• Tjenixen David! Jag har också killkompisar som jag spelar med, som gärna utesluter känslor ur vardagliga konversationer. Mitt tips skulle vara att vänta tills det blir sent på kvällen/att ni blir trötta eftersom att det kan bli mer fokus på en seriös konversation än vilken lane som intar. Börja inte med en för djup inledning eftersom det kan skrämma kompisarna.
  /Batman
  
• Jag känner igen mig i detta så himla mycket som du skriver. Jag tror det viktigaste i det hela är att du kanske borde prata med någon som är lite utanför hela allt med familjen och vänner? Jag gick till en psykolog en period och pratade om mitt mående och tankar, det hjälpte lite grann. Kanske borde prata med en kuratorn som du har i skolan? ♥️
  /kille
• Trodde du skrev om mitt liv haha. Men jag kan hjälpa dig. Just nu har jag nära vänner och nån gång då o då så pratar vi om känslor osv. När jag började gymnasiet hade jag en nära vän. Tyvärr var han lite kriminell och hade problem med SOC och Polisen. I gymnasie tiden gled vi isär. Jag går i 3an och mina närmsta vänner går i min klass. Min närmsta vän gymmade jag med förut men tyvärr inte så mkt längre. Det tog mig 1 dag för att bli så kallad bästa vän med honom.
  
  Vi båda har gjort så stora framsteg med oss själva och hjälpt varandra på vägen. Så vi är nästan blodsbröder. Mina tips: Bry dig aldrig om normer. Läs av dina vänner. Var vän med bra personer. Hellre inga vänner än falska vänner. Hellre 3 bröder än 100 vänner. Sen denna norm om killar ska inte ha känslor och ska inte gråta. Skit i den. Jag har gråtit framför min vän. Han har gråtit framför mig. Man visar svaghet om man följer normer(fel normer annars ska man följa dessa).
  
  Du väljer hur du vill göra. Och hur din framtid ska se ut. Va inte rädd för att göra fel då är då du lär dig. Plugga hårt i skolan så du får bra betyg. Men plugga inte så hårt att du blir extremt skoltrött. Närvaro är viktigare än betyg (nästan) och social och hjälpsamhet är viktigt. Skratta med dina vänner medans ni jobbar. Och börja fråga om ni ska hänga efter skolan. Om du väntar på att dem ska fråga. Väntar dem på att du ska frågs.
  /Åskan/18
  
• Fattar, men f- normen du har rätt till att känna alla känslor och visa dom. Du har rätt att prata om dom med nån du känner dig tryggast med. Påriktigt, älskar killar som vågar ha känslor. Och du är sjukt modig om du vågar ta steget att prata med nån av dina kompisar så kan ni hjälpa varandra. Kom ihåg att lyssna på den andra bara. 
  /Juni
  
• Ifall du är gammal nog kan man prata med psykolog på ungdomsmottagningen. Jag är inte kille själv så jag har inte direkt erfarenhet av denna norm, men jag har kompisar av olika kön. Vissa kan man prata känslor med och andra inte, för mig har det inte varit lättare eller svårare att prata känslor med en kille än med tex. en tjej.
  
  Jag vet också om att 2 av killarna i mitt kompisgäng kan prata känslor med varandra. Det är svårt att börja och prata om känslor när man aldrig har gjort det förut, men du kanske kan fråga om de är intresserade? Det finns ju risk att de säger nej men chansen att de säger ja finns ju också. Annars kan man börja sakta, kanske vågar man först prata om man är stressad över prov och senare går in på mer personliga grejer.
  
  Det viktigaste att komma ihåg är att det inte är fel på ens känslor, ibland kan man ha otur och bli retad när man delar med sig istället för accepterad och förstådd. Men då är det bara den andra som gör fel, och vågar man är det bra att säga till, typ säga att det de sa inte var trevligt eller coolt.
   /17
• Om jag hade kunnat hjälpa dig så skulle jag, jag känner igen det eftersom det är exakt samma sak med mig förutom att jag är en tjej inte en kille, jag hjälper dig gärna när jag kan men inte nu :)
  /Dorottya
  
• Va dig själv och försök hitta människor som vill samma saker som dig. Som har samma intressen och som du kan umgås med på fritiden. Kanske gå med i någon grupp på internet eller IRL. Så länge det inte påverkar dig negativt.
  /Alex
  
• Hej David. Jag är glad att du öppnar upp dig. Det är bra att du kan reflektera över dina känslor för det finns de killar/män som aldrig reflekterar över sina känslor.  Det kanske kan bero på att ingen förälder som har hjälpt att bekräfta sitt barn och de känslorna. Jag blev berörd av din text *ngl* Jag hade ett moment med mig själv när jag var inne i badrummet förut. Jag funderade över hur det skulle bli för min son om han inte får växa upp med sin pappa. Och hur ska jag kunna hålla det hemligt så det inte drabbar honom att jag inte litar på någon man överhuvudtaget. Hur ska jag kunna vara en bra förebild för mitt barn, son, dotter, whatever om, jag inte kan lita på män. Nej jag litar inte på min bror, pappa eller äns morbror. Det är mina problem som sagt.. Hoppas du kan hantera män som inte kan visa känslor och hitta män som kan visa känslor. Tro mig dom finns.
  /Jag har inget namn
  
• Prata med en tjejkompis. Tjejer gillar oftast när man kan berätta saker om sig själv för dem. Annars kan du ju tänka vad du hade tänkt om någon utav dina kompisar typ sa "(ditt namn)Kan vi prata en stund?" Och sen berättat om sin oro, sorg eller stress. Annars vänd dig till tjejer. De pratar ofta om problem och känslor med varandra och är du vän med en tjej så tror inte jag att hon skulle se det annorlunda att du berätta än om det var en annan tjejkompis.
  /13 år o fof dum i huvudet
  
• Påminner mig ganska mycket om min situation också. Har vänner som är nära och vissa som är på armlängds avstånd. Dock är jag aldrig öppen med hur jag känner, inte ens med mina föräldrar eller syskon. Mycket av det handlar om att våga öppna upp även fast det känns jobbigt i början. Det är oerhört lätt att bli nervös, irriterad och generad att prata om hur man känner särskilt om man inte är van vid det. Att sätta ord på känslor kan även vara ett svårt moment då normen om att killar ska vara stoiska och inte gråta eller snacka om sina problem med andra i sin tur sliter isär vårt sätt att uttrycka hur våra känslor påverkar oss. Det finns även människor som inte tar killars känslor på allvar utan ser det mer som något komiskt för att därefter göra narr av oss. Undvik helst såna människor så gott du kan och låt de ta upp så lite plats som möjligt i ditt liv (helst ingen plats alls). Allt detta påminner mig om hur jag, likt dig och din situation, måste våga berätta för andra oavsett hur samhället kommer att döma mig. Nackdelen är att jag lider av ångest och en enormt dålig självkänsla som gör det svårt att riktigt lita på någon annan än mig själv. Det första steget är att riva ner murarna som man byggt upp och det kräver en rejäl kraft. Det andra steget är att hitta någon som vill lyssna på dig och ge dig stöd och en känsla av trygghet, exempelvis en lärare du känner dig trygg med eller en kurator. En psykolog rekommenderas starkt och nu kan man dessutom hitta de på nätet, typ Mindler är ett exempel. Jag hoppas själv att jag en dag kan samla nog med mod för att ta det första och andra steget mot ett hälsosammare liv.
  /Kille /18
• Gå rakt på sak mannen
  /bob