Får höra elaka saker från min mamma, vad ska göra?

Hej, jag är då 16 år precis börjat gymnasiet och bor med min mamma, hennes man och min syster. Mina föräldrar är då skilda och har varit det sen jag var 8.

Jag har ingen att prata med om det här då jag tycker folk inte förstår så får ta ut mitt mående här. Jag är den människan som ALDRIG pratar om mitt mående. ​ ​Nog om det, jag skulle säga att jag inte har vuxit upp ”normalt”. Men min mamma påstår att jag självklart har haft den bästa barndomen, men nej!

Efter mina föräldrar lämnade varandra blev mamma sjuk. Hon blev arbetslös och jag minns än i dag att all hennes ilska drog hon ut på oss, och det var extremt. Hon grät på kvällarna. ​Men när hennes nya man flyttade till oss så åkte jag till pappa och stannade där 8 månader, då ändrades jag under den här tiden.

Jag fick höra saker om mamma som fick mig att ändra syn på henne. jag fick känna frihet på ett annat sätt. När jag åkte tillbaka till mamma så blev jag dryg. Jag kunde inte respektera henne för det hon gjorde. Vi bråkade konstant. ​

Jag bråkar fortfarande med mamma och jag har t.ex. fått höra att jag är psykisk sjuk, min pappa är dum i huvudet, jag har förstört mammas liv och ingen skulle bry sig om jag dog. Jag får höra det varje dag.

Men jag älskar att va med vänner men jag får inte vara det för mamma. Hon säger att folk kommer tro att jag inte har en familj om jag är mycket med kompisar. Då tänker jag mer liksom, vad är det här för familj? Jag slutar hänga med folk som kommer för nära mig också. Det är extremt jobbigt. ​Vad ska jag göra?

/ tjej 16

Svar:

  • Ring bris tillexempel, för dit kan ingen se om du har ringt.
    ❤️MVH/E❤️

  • Hej! , jag förstår dig djupt i dina känslor, verkligen! Det är hemskt att höra att din mamma kan säga sådana saker till dig. Ärligt talat låter det som att hon inte mår bra alls. Jag tycker att du ska fortsätta och hänga med dina vänner, även om det kommer se ut som att du inte riktigt har en stabil familj (om det är det din mamma menar). Om de får dig att må bra och att du kan vara dig själv med dem, så gör det för din skull.

    När man går igenom tuffa grejer behöver man någon man kan prata med för att balansera sig. Jag har en pappa som jag tror har borderline/bipolar-sjukdom eller något liknade (känslomässigt störd) och han är och har varit en riktig skitstövel. Både mot mig min mamma och mina syskon.  Men jag älskar honom även, för den mjuka sidan hos honom, och jag kan inte släppa taget om honom. Min mamma är ganska tuff (tvilling - stjärntecken) och min syster har redan 'dumpat' pappa i sopen.

    Har du pratat med en psykolog? I mitt perspektiv låter det som att du redan lämnat det som hänt. Men du kan du alltid gå och prata med någon. Lätta lite på hjärtat, det hjälper en att bli stark. Jag sänder massor av kärlek och till dig, jag hoppas det blir bra med dig <3
    /My
  • Jag förstår verkligen, och du kan ju ringa till bris om du vill.
    / Sofia
  • Hej! Jag tycker verkligen du ska ringa bris om du mår dåligt. Seriöst! Jätteviktigt!! Kram
    /tjej 20 år
  • Hej! Jag känner igen mig mycket i det här inlägget. Först vill jag bara säga att din mamma är oschysst, ljuger och är manipulativ. Ta inte det hon säger personligt för hon försöker enbart skylla sina egna problem på någon annan, och hur hon kan göra det på sin egen dotter är bortom mig, för det är helt fel.

    Att du skulle förstört din mammas liv är inte sant. Det är enbart ett försök att trycka ned dig. Det finns mer personer än vad du någonsin skulle kunna gissa som bryr sig om dig och skulle bli förtvivlade om du dog (inte minst din mamma om jag skulle få gissa, för det är garanterat en lögn för att trycka ned dig).

    Om du någonsin känner dig självmordsbenägen, prata med din skolsköterska eller kurator eller till och med en lärare som du litar på, eller ring bris. Att vara med vänner ofta och länge är både normalt och bra för dig.

    Att din mamma begränsar din förmåga att vara med dina kompisar för att hon vill att du ska "spendera tid med familjen" är helt oacceptabelt. 

    Min bästa kompis var i en liknande familjesituation där hans rättigheter begränsades onödigt mycket av hans föräldrar och hans ansvar var samtidigt stort. Han fick inte vara med kompisar så mycket han ville, han fick inte träna, han fick inte hänga med hans bror för att hans föräldrar var osams med honom.

    Det var dessutom alltid bråk i hemmet, och hans föräldrar skyllde ofta saker och ting på just min kompis. Ser du likheterna här mellan hans situation och din? Det hela slutade med att han valde att sticka hemifrån temporärt, men sedan blev hans föräldrar så arga att han stack hemifrån att han inte vågade eller ville återvända hem.

    Han bodde sedan hos oss i ungefär ett halvår och nyss flyttade han till ett ungdomsboende där han har ett eget rum och bra ledare som tar hand om honom och de andra två ungdomarna som bor där.

    Hur som helst tycker jag du ska berätta hela din familjesituation för din kurator eller skolsköterska om du kan, eller ring bris. I värsta fall kan du nog även kontakta SoC (se till att ligga på så att de prioriterar ditt fall, för de är ganska långsamma annars).

    Om du har några nära vänner som du litar på, prata även med dem om din familjesituation. Då kan du få utomstående personers synpunkter på din situation som är mycket mindre partiska än både dina familjemedlemmars och din egen, det är väldigt nyttigt för att få perspektiv. Jag känner verkligen starkt för din situation och önskar dig det bästa genom det här.
    /Anonym
Till toppen av sidan