Fler som hamnat efter i skolan på grund av sjukdom?

Hej! Pga kronisk huvudvärk har jag inte gått normalt i skolan i tre år, och nu kommer jag inte kunna börja på gymnasiet med mina vänner. Min drömlinje är kriminologi men pga min huvudvärk kan jag inte jobba med skolarbete så mycket som jag behöver för att få betygen som krävs. Jag kommer ta ett sabbatsår och förhoppningsvis börja på linjen när min huvudvärk är bättre. I dom här tre åren jag har jobbat hemifrån på fulltid har jag känt mig extremt ensam och nu känner jag mig nere för att jag inte kommer ta den normala vägen när det gäller gymnasiet. Så jag ville höra om det finns andra där ute med samma eller liknande problem, eller som bara har gått utanför normen när det gäller skolgång? Hur har ni gjort för att acceptera och inte må dåligt?
/Ensam femtonåring

Svar:

  • Hej! Jag har också missat en del av skolgången, mest i 6:an och 8:an pga flera anledningar. För att acceptera så handlar det väl mest om att typ ”vara sams” med sig själv eller tänka att det är första steget för att gå vidare typ. Här skriver du en fråga om du typ kan få tips på hur man accepterar och inte mår dåligt, och jag kan bara säga att vägarna dit varierar från individ till individ. Något jag kan säga som jag har lärt mig genom resans gång typ är att låta sig själv känna känslorna om de kommer. Jag har upplevt mycket ilska, och tyvärr också varit deprimerad och om jag är helt ärlig så berodde det på familjen (därav kommer mer ilska.) De flesta problem jag har beror på familjen och jag kan bli så förbannat arg ibland. Jag får skuldkänslor över det ibland, men samtidigt tänker jag att jag har rätt till att känna det. Det är en väldigt uttröttande process att göra detta, men jag har försökt göra så gott det går. Känn i dig själv att du kan stå för dina val och respektera dig själv, eller försök iallafall. Du måste leva ditt liv, så försök stötta dig själv i det bra och dåliga. Du är inte ensam och du är värd dig själv, för varför inte liksom? När jag känner mig ensam försöker jag att ta styrka i det men samtidigt tillåta mig själv att vara ledsen (inte pusha fram det dock.) Jag ska börja gymnasiet till hösten precis som du. En av de viktigaste sakerna för mig är också mina vänner, men jag visste redan från början att vi kommer gå skilda vägar; dels för att vi träffade varandra ”plötsligt” och för att deras utbildning också kommer skilja sig från min, redan gör det faktiskt. Klandra inte dig själv så pusha inte ner dig själv. Var lite ”irrationell” om det behövs. Fake it til you make it, men tvinga inte dig till det för då är det inte ärligt/genuint liksom och det blir bara fel. Gör det bara om du verkligen känner för det, och glöm inte att vara självisk. Vet det låter konstigt att jag skrev själviskt men det är något du får tänka på själv helt enkelt om du vill. En psykoterapeut sade det till mig en gång i samtal som råd/tips. Hoppas detta hjälpte! Sorry om jag skrev för mycket och inte orkade läsa allt. Men allvarligt, läs allt om du vill 😅
    /Anonym, 15
  • Ja. Samma här. Jag har fått mycket hjälp genom att prata med kurator. Men bästa har varit akupunktur och att ligga på spikmatta. Och så väljer jag bara att se filmer och serier som inte är så sorgliga eller skrämmande. Och verkligen avföljt massor av konton. Försöker ta in bara ljus och glatt och vänligt i mitt liv. Går ut och går varje dag oavsett väder. Skriver peppande ord till mig själv i en bok som har blivit mycket bra stöd. Peppande ord som verkligen betyder något.
    /Hanna 02
  • Pga en skada hade, och har, jag inte energi att gå normalt i gymnasiet. Jag har fortfarande inte fått ut examen pga trötthet och det har såklart gjort att jag inte är i fas med mina vänner och det ”normala”. Det låter som att du har goda chanser att bli av med dina besvär så troligen kommer du inte hamna i riktigt samma situation, men det som fungerar bäst för mig, när jag mår bra, är att ”djupt ner” acceptera att jag är inte som andra. Liksom nästan ”njuta” av att jag inte behöver göra som andra gör, folk kan inte förvänta sig samma saker av mig. Försök acceptera och vara okej med att inte vara normal, njut av ditt lediga år när du nu måste ha det och försök ladda. Håller också med en annan kommentar om att träning är bra, och solljus, fastna inte hemma i mörkret.
    /23
  • Jag är 13 år, går i 7:an och börjar 8:an. Jag har missat totalt ca 3 år skola pga NPF diagnoser och depression. Nu går jag i en npf skola i en anpassad klass i en anpassad skola. Jag får 4 h i veckan och har fortfarande inte kommit igång me pluggandet. Önskar såååå att jag orkade plugga, för jag har en plugghjärna. Men jag har världens underbaraste mentor och skola så nästa termin ska vi försöka plugga ca 30 min i veckan. Man får ta de långsamt❤️ Jag försöker tänka att de är bättre och va i skolan och skratta än och va i skolan me ångest och självmordstankar. För mig har de blivit två steg fram, ett steg bak och ibland 2 steg fram, ett steg bak. Vi försöker ta de långsamt så jag inte går in i väggen igen. Vi har även gjort så att om jag lagar mat eller bakar hemma, vilket jag gör ofta så ska jag ta bild under processen och bild på recept och skicka in till min mentor så jag kan få betyg!❤️ Mitt mål är och gå ut 9:an med godkända betyg. Alltså E. Men försöker och inte stressa trots att de är svårt. Du är inte ensam!
    /13 åring tjej

 

Till toppen av sidan