Min kompis vill ta en paus från mig, hjälp!

Jag och min bästa vän har börjat glida isär. Vi har varit bästa vänner i 12 år. Men för ungefär ett år sedan så började allt.

Vi var mindre och mindre med varandra. Sedan så skaffade hon en flickvän. Det är inte något jag är emot då jag själv är bisexuell, men på sista tiden så har hon aldrig tid för mig. Hon har alltid någon bortförklaring. Hon kan aldrig vara med mig men hon har alltid tid för sin flickvän.

Jag har haft en väldigt mörk period på sistone och hon har varit mitt stöd igenom det. Men för någon dag sedan så bestämde hon att vi skulle ta en paus för att hon inte vet vad hon vill (med våran vänskap).

Jag känner till detta med en paus. En annan kompis och hennes pojkvän hade en paus men gjorde slut efter den. Visst, vänskap och förhållanden är inte samma sak men ändå.

Jag har pratat med henne om det ett par gånger men inget förändras. Jag vill inte förlora henne då hon är den enda jag trodde skulle finnas kvar.

Hon accepterar mig för den jag är och jag accepterar henne. Hon är den som lugnar ner mig när jag får ett aggressionsutbrott. Hon är den som får mig att skratta och le fast jag inte vill. Hon är den som får mig att fortsätta kämpa när jag vill ge upp.

Hon är inte bra på råd men att bara ha henne i närheten får mig att må bättre. Sitta med henne, krama henne. Har jag panik/ångest eller bara mår allmänt dåligt så går jag till henne. Rättare sagt är hon mitt stöd, min stabilitet och det är saker jag har ont om i livet. Jag vet bara inte vad jag ska göra.

Har någon gått igenom samma sak eller känner igen sig?

/A 16 år

Skriv ditt svar

Andras svar:

  • Har haft en liknande kompis. Vi var också jättebra vänner ( bästa vänner ) sen något år innan dagis och var det fram tills ungefär 6:an. Då blev han tillsammans/ihop med en tjej från parallellklassen och de hängde hela tiden. Jag kände mig rätt så utanför då jag under den tiden bara hade honom som vän.
    Har Asperger Syndrom ( svag/liten variant ) och därmed lite svårt med det sociala livet vilket leder till att jag inte skaffar så många vänner. Jag har inga problem med att vara för mig själv, gillar verkligen inte att vara i centrum och umgås inte allt för ofta med vänner, som det som sagt tar lång tid innan jag blir vän med de. Är inte så öppen av mig. Iallafall, min kompis flickväns kompisar kände lite samma som mig och vi båda tyckte det var synd att de liksom lämnade oss sådär snabbt.
    Han gjorde efter några månader slut med henne och jag tänkte att vi skulle få mer tid att hänga tillsammans. Ja, kanske lite egoistisk tanke men vi hade varit vänner så länge så ville verkligen börja hänga med honom igen. Men, han verkade lite förändrad efter dessa månader och ville inte riktigt umgås lika mycket, varken i skolan eller utanför. Vi gled isär mer och mer. Jag minns dock väldigt tydligt hur vi en dag går ner för trapporna i korridoren på väg ut ( minns exakta platsen då min diagnos har gett mig ett otroligt minne ). Jag hade märkt att han var lite nedstämd under dagen men det var inte mer än det. Men så stannar han upp och vänder sig mot mig. Jag börjar se tårar rinna ner längs hans kinder och undrar vad det är som han är ledsen över. " De ska skilja sig " får han fram. Förvånad står jag framför honom, mållös. Får tillslut fram något i stil med oj, vad tråkigt. Vi går ner till fotbollsplan och passar en boll fram och tillbaka under tystnad. Tystnaden är inte en pinsam tystnad utan mer som på en begravning, en sorgsen. Efter denna händelse så började jag och min kompis hänga mer och mer och gled tillbaka till vår ursprungliga vänskap. Så berättar han för mig någon månad innan vi ska börja 7:an och därmed högstadiet att han kommer söka till en fotbollsskola. Han är väldigt duktig på fotboll och ville nu satsa på det helhjärtat. Jag var glad för hans skull och önskade han lycka till och sa att jag hoppades att han kom in i skolan ( han skulle göra ett prov för att visa att han var tillräckligt bra ). Asperger har gjort så att jag inte alls är förtjust i förändringar eller överraskningar. Ska jag följa med och handla vill jag veta vad som ska handlas i förväg och jag hatar oförberedda prov utan vill ha exakta datumet långt innan som det bara går. Så, att börja 7:an skulle bli en stor förändring där jag kände att jag behövde ha med mig min kompis. Dessutom så baserades klasserna ( nya klasser skulle formas ) på ett val där man fick välja om man ville ha idrott, kreativ eller matematik i 1h och 40 min varje vecka. Min kompis kom in på fotbollsskolan visade det sig och min mardröm var verklighet. Jag skulle börja sjuan med i princip inga vänner, bortsett från några jag umgicks med då och då. Jag förklarade min oro för mamma som alltid hjälpt mig i dessa situationer. Hon sa att det skulle bra och jag skulle kunna få nya vänner efter ett tag. Hon sa också att hon vet vilken kämpe jag är och att hon är medveten om att jag skulle fixa detta. För att göra en lång historia lite kortare, jag valde kreativ och hamnade i en klass med underbara personer ( några från min lågstadieklass ) och idag har jag flera vänner som delar mitt stora intresse för gaming ( TV - spel ), sällskapsspel/brädspel och politik. Dessa vänner har gjort att jag tränat mycket mer på den sociala biten och idag är jag mycket bättre på det. Har t.o.m sociala medier ( Snapchat och Twitter ). När det gäller min kompis så gled vi isär men efter en familjemiddag våra familjer emellan så blev vår relation ( kompisrelation ) lite bättre. Idag är jag 15 och ska börja 9;an efter sommarlovet och är helt bekväm med det. Det jag ville få ut med denna berättelse var att även om du och din bästis slutar umgås så kan du hitta nya vänner som säkert är jättesnälla och du och din kompis kommer ändå att dela massa fina minnen och ni har säkert gått igenom svåra stunder tillsammans. Mitt tips är att bara kämpa på så blir det bättre.
    /Kille 15 år
  • Vill bara säga till dig att du är inte ensam! Jag själv har en sådan vän som du beskriver, som alltid funnits där för mig under våra år ihop. Hon är den som hela tiden varit min nummer 1 och alltid varit den personen jag gått till när något hänt. Inget kunde någonsin komma mellan oss, tills hon en dag skaffade pojkvän. Det var ingenting jag hade något emot, såklart ville och vill jag att min vän ska vara lycklig och må bra! Den första perioden var ganska bra och hon la både tid för mig och honom så det blev "rättvist" och jag kände mig inte bortvald. Men på senaste tiden har jag känt mig mer bortvald än någonsin. Jag har försökt flera gånger att vara ensam med henne, men alltid har hennes pojkvän dykt upp och det blir liksom jobbigt. Alltid när vi försökt vara själva så har det istället slutat med att jag blivit tredje hjulet. När vi väl är ensamma är det mesta hon pratar om honom och jag känner mig bortglömd. Det handlar också om deras problem när vi träffas, och jag blir som någon "kärleksdoktor". En del av mig vill bara säga till henne exakt vad jag tänker och tycker om allt, men som du säger är jag rädd att förlora henne. Hon är liksom den enda som jag har som vän på det sättet. Trots att hon inte sagt det till mig att vi borde ta ett break som kompisar, så verkar det vara så hon vill ha det. Jag tror att det som kan göra det bättre är förmodligen att försöka lära känna andra människor, och umgås med andra vänner. Jag kände mig först skeptisk till det, för att jag alltid jämför andra människor med alla hennes bra sidor. Men jag har bara försökt att fokusera på att göra roliga saker med andra vänner. Vänner som både finns för mig oavsett vad, och tvärtom trots att flickvänner/pojkvänner är inblandade. För att välja bort en sådan bra och äkta vän, för en flickvän/pojkvän känns bara inte rättvist enligt mig. Jag tycker man förtjänar och är värd bättre än så.
    /A
  • Hej, det låter verkligen som att din vän varit ett viktigt stöd för dig och det är väldigt fint. Däremot har det säkert varit tungt för din vän att känna att hen har ett sådant stort ansvar för ditt välmående. Om det varit stora tunga känslor du kännt, så kanske de tar över din väns egna tankar och känslor. Du kan vända dig till psykologer, kuratorer eller liknande, som kan hjälpa dig att få i ordning på dina tankar/känslor/välmående osv. I längden mår du förhoppningsvis bättre och det tror vi skulle förbättra din vänskap.
    /Interrailarna
  • Hej! Under mina år har jag glidit isär med större delen av mina vänner. Det kan kännas tufft och ensamt, men oftast slutar det bra. Jag har själv insett med åren att det finns fler vänner som finns där för mig. När jag var yngre hängde jag alltid med en specifik vän, men med åren gled vi isär och jag fick lära känna nya människor. Det visade sig att gräset var grönare på andra sidan denna gången och jag var bara tvungen att öppna ögonen. Det kanske är dags att försöka hitta nya kontakter och lära känna andra människor även fast det kan kännas svårt och jobbigt... Jag hoppas att ni två kan lösa allt och ni ger tid åt varandra igen! Men försök leta nya vänner och ha kul, ut och utforska lite (lovar dig att det går bra).
    /Lilla jag

Till toppen av sidan