Hur hittar jag orken?

Hej! Jag har genom mitt relativt korta liv gått igenom rätt mycket skit. Jag hade diagnoserats med depression, ätstörning, ångest osv tidigare, men det var först förra året som jag tillslut diagnoserades med bipolär sjukdom. Det förklarade allt. Jag har medicinerats sedan dess och går nu i skolan igen.

Livet är väl för första gången på länge okej ändå men det är så mycket som fortfarande känns off. Det känns som att jag har hamnat helt i ofas med alla andra i min ålder. Jag har aldrig kunnat leva som en vanlig tonåring. Jag har inget socialt liv, inga sammanhang och ingen erfarenhet av det som jag förväntas ha erfarenhet av. Mina klasskompisar som t.o.m är yngre än jag går på fester, reser, jobbar - allt möjligt.

Jag sitter bara på mitt rum och vet inte hur jag ska ta mig ut i världen och börja bygga upp ett normalt liv. Allt jag känner till är isolering, behandlingshem och sängen i mitt rum. Allt annat känns skrämmande ovant, som om jag kastats in i en helt annan kultur där alla pratar ett annat språk men ändå förväntas jag kunna allt.

Jag kräver inte mycket. Allt jag vill är att inte sitta här och känna att livet svischar förbi utanför utan mig. Jag vill inte känna mig avskärmad från andra. Jag är så otroligt ensam. Det finns saker jag vill göra i livet, men vart finner jag orken att börja? Och vart börjar jag? Är det någon som lyckats återhämta sig efter ett svårt liv som har några tips på hur man lyckas?

/tjej, 18

Skriv ditt svar

Svar:

  • Jag har inte riktigt gått igenon samma sak, jag har aldrig varit deprimerad, haft ätstörningar eller ångest. Däremot är jag hjärntrötthet efter en hjärnblödning för snart fyra år sedan och blev under gymnasiet tvungen att släppa nästan hela mitt sociala för att klara skolan, sedan dess har jag också haft panik över diverse hälsoproblem och verkligen känt mig ensam av och till.

    Det jag kom fram till är att man måste nästan släppa alla sociala normer och förväntningar om det håller på bli för dåligt. Du kan inte pressa dig själv att följa ”reglerna”. Om du känner att du har vänner så prata med dem och försök komma närmare dem, kanske be dem att ”tvinga” dig ut ur huset ibland.

    Dra med dig på promenad eller film eller liknande, ibland kan man verkligen behöva hjälp och känna att andra bryr sig. Försök lära dig det du ”borde” kunna allt eftersom. Gör små saker så du kan känna att du gör något och sen kan du öka på det. Det är väl väl min ”visdom”, gör det du måste för att kunna leva, men kom också ihåg att faktiskt leva och inte bara överleva. Okej, det där sista kändes ganska löjligt cliché, men hoppas det lät bra iaf. Lycka till!
    /20
Till toppen av sidan