Tufft att ta sig upp efter mobbningen

Mina bästa vänner lämnade mig. Jag trodde att allt var bra tills midsommar 2018. jag var bjuden på ett midsommarfirande och blev sagd att komma vid 17:00. Tänkte inte mer på det förrän när jag kollade på mina kompisars story på snapchat. Då ser jag att de håller på att poppa alkholfri champange och då var klockan 15:30. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gå dit redan 15:30 eller vänta till 17:00? Jag betsämde mig iallafall att komma dit vid 17:00, ville inte känna mig påträngande av någon anledning. När jag kommer dit får jag inte ens ett hej utav en enda av de fyra personer som var där. Ingen pratade mig mig oavsett hur mycket jag försökte dra i gång ett samtal eller snacka och vara trevlig.

När vi sedan ska duka så är det inte ens dukat till mig utan jag får ta fram själv medans de andra gav mig konstiga blickar. Jag ville bara gå hem och gråta. Jag skämdes så mycket över mig själv och över att jag hade gått dit. Jag trodde att det skulle bli som vilken vanlig dag som helst. Kvällen fortsätter likadant men tillslut så gick jag hem. Jag säger hejdå till de andra men får endast ett lite grymtande till svar.

Och så här spann det vidare under sommaren. Jag frågade de om de ville ses flertal gånger under sommaren men fick alltid svaret "kan inte" eller inget svar alls, och en halvtimme så lägger de ut på sin story när de skrattar och har kul. Jag visste inte vad jag skulle göra. Min bästa vänner hade ju lämnat mig i skiten. Och sen en gång så satt jag på en busshållplats och råkade av misstag skicka en bild på den busshålplatsen till en av personerna. 10 minuter senare ser jag hur de kommer gående mot busshållplatsen. De stannar 10 meter bort och skrattar och fnissar och glor på mig. Jag ville bara sjunka genom marken och dö. Sedan helt plötsligt går de förbi mig när jag sitter på busshållplatsen. Jag tittar på de och ler, tänker kanske att jag överdrivit allting. Responsen jag fick tillbaka var det jobbigaste jag varit med om. Ingenting, de gav mig ingenting. Inte ens ett leende, ett hej eller en blick. Och vissa av de här personerna har jag känt i 10 år. Och att helt plötsligt få detta hat skickat mot mig från de personer jag litat mest på.

Det gör ont och jag har aldrig gråtit mer eller velat dö så många gånger som jag gjorde. Jag vet att det finns folk som får utstå så mycket värre saker än det här men det betyder inte att det inte gör ont. Mobbning är inget att skämta om. Det händer varje dag i olika former. Och det är så tufft att försöka ta sig upp få fötterna igen efter att nåt sånt här har hänt. Jag försöker se det positivt men det jag har fått utav allt det här enbart skam. Skam över mig själv. Skam över allt jag gör. Skam över hur jag ser ut. Allt det här har gjort så att jag hatar mig själv.

/ Tjej, 15 år

Till toppen av sidan