Hellre inga vänner än dåliga vänner

När jag började i 7:an på en annan skola skaffade jag kompisar väldigt snabbt. Jag var väldigt social och ALLA ville vara min vän. Jag visste inte riktigt varför något sånt här hade aldrig hänt mig i min gamla skola. Men samtidigt kom problemen.

Jag ville vara som alla mina kompisar så jag skolkade, var ute sent på vardagar. Jag ville helt enkelt känna mig som en i ”gänget”. Jag gick nästan aldrig till skolan och när jag väl var där så kanske jag bara gick på en lektion sen gick jag därifrån.

Min Pappa visste inget om vad jag höll på med. Han var nästan aldrig hemma och när han väl kom hem så kom han tidigt på morgonen när jag redan låg och sov, och när jag vaknade var han borta igen. Vi hade ingen bra relation från första början och den blev allt värre när min mamma gick bort.

Skolan blev svår för mig. Jag hade svårt att koncentrera och styrde alltid klassen. Lärarna blev arga på mig och skickade alltid ut mig från lektionerna. Det slutade med att jag aldrig gjorde mina uppgifter och fick dåliga betyg. Men det som jag och även lärarna inte visste var att jag hade ADHD. Jag blev väldigt dåligt behandlad och sågs som klassens clown.

På dagarna när jag inte var i skolan så träffade jag nya människor som kanske inte egentligen var så bra för mig. De introducerande mig till dåliga saker så som alkohol och annat. Jag borde ha kunnat tänka för mig själv. Men just då i den stunden kändes det inte att jag gjorde något fel.

Eftersom alla mina ”vänner” gjorde samma sak och jag var ju en tönt om jag inte tog ciggen som de gav mig. Detta pågick enda till slutet av 8:an och vid det här laget hade lärare och socialen kontaktat min pappa eftersom jag aldrig var i skolan. Han var ensamstående förälder och inget av det jag gjorde var hans fel.

Jag gjorde det inte så lätt för honom att förstå mig helt enkelt. Jag hade det väldigt svårt att öppna upp. Jag blev mer och mer deprimerad, slutade med alkohol, annat (vilket var bra) Jag stängde in mig i rummet. Jag gick inte längre ut med kompisar.

Det var nu jag började inse att mina så kallade vänner, folk som jag kallade bröder brydde sig egentligen inte om mig. De slutade prata med mig. Jag accepterade det eftersom jag insåg att jag egentligen inte behövde dem.

I slutet så var ingen där för mig så som jag alltid var där för dem. Så det är inte värt det att föröka va som alla andra, bara för att du fått lite uppmärksamhet, vill känna dig mer inkluderad och som en i gänget.

Det här med vänner är svårt men en sak är säker. Jaga aldrig efter folk. Var dig själv och låt dom komma till dig. Bättre att ha inga vänner alls än folk som pressar dig att ta och göra dåliga saker som skadar dig.

//ANONYM

Till toppen av sidan