Glass, gnista och hångel på första dejten

Jag såg hans bild, ”gullig” tänkte jag och läste sedan hans beskrivning. I vanliga fall är det inte den typen av person jag tänder på, men det var något med honom som väckte mitt intresse.

Efter ett par dagars chattande på Snapchat bestämde vi oss för att träffas och ta en glass. Jag var lite nervös, men när jag såg honom stå där i sin svarta klädsel med turkosfärgat hår och ett leende som sken starkare än solen, kände jag mig helt lugn.

Det var som att allt stannade upp. Det var bara han och jag. Jag möttes av en stor, varm kram och vi sa hej. Med varsin glass i handen satte vi oss på en parkbänk vid den stora dammen i stadsparken.

Vi såg en familj av änder simma förbi. Det var lugnt och tyst trots trafiken och människorna runt omkring oss. Han berättade att han var nervös, och jag svarade med: ”det är okej, jag är också lite nervös”.

Vi åt vår glass och pratade i nån timme. Sedan tog han min hand, det kändes skönt och tryggt. Andra hade säkert tyckt det var obehagligt för det är inte riktigt något man gör på en första dejt, men jag kände en gnista mellan oss och vi fortsatte prata.

Jag kunde inte sluta titta på honom och det var nästan omöjligt att koncentrera mig på orden som svävade från mina läppar. Han var så fin. Även om hans ögon var mörka glittrade de som stjärnor i natten.

Det blev tyst. Nu tittade vi båda på varandra. Han la armen om mina axlar och lutade sig närmare. Vi kysstes länge och det övergick sedan till hångel. Jag brydde mig inte om människorna som gick förbi. De fick väl kolla om det nu var så intressant. För mig var det bara han och jag.

Men klockan blev mycket och jag var tvungen att gå till bussen. Han tog min hand och följde med mig. Jag kramade honom hårt, vi kysstes en sista gång och sedan skildes vi åt varsitt håll. Det kändes tomt där jag satt i det solskensvarma bussätet, men jag visste att vi skulle träffas igen…

/ En första dejt

Till toppen av sidan